Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien i Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i regeln grym mot fattiga; man skulle hoppas och tro
motsatsen, men det är tyvärr så.
Min mening, då jag gick dit, hade varit att med diplomatisk
klokhet söka åstadkomma ett slags uppgörelse, men tyvärr var
jag ej mannen härtill. Jag föll i fullkomligt raseri och
förgick mig för resten som vanligt. Han svarade mig i början
hånfullt och grovt förolämpande, men tystnade så småningom,
ju häftigare jag blev, och till slut talade jag ensam, jag tror
i en halv timmes tid, till honom. Det tjänar till ingenting att
berätta, vad jag sade honom — det finns tillfällen, då man
är berättigad att visa sin vrede i handling, men det är alltid
en dumhet att visa den i ord. Jag sade honom emellertid, att
dessa penningar han pressat ut från de fattiga voro
syndapengar, att hans skuld till alla dessa stackars människor var
långt större än deras skuld till honom. Jag pekade bort till
krucifixet, som hängde på väggen, och jag sade, att om det
fanns någon gudomlig rättvisa här på jorden, så skulle
hämnden ej utebliva, och att inga böner kunde köpa honom fri från
det straff, som väntade honom, ty hans hela liv var fläckat
av den största synd som finns, nämligen grymhet mot de
fattiga. "Och tag dig i akt, gamle blodsugare", ropade jag till
slut med hotande stämma, "du skyller ditt guld till de fattige,
men till djävulen skyller du dig själv, och stunden är ej långt
borta, då han skall kräva igen sitt lån!" Jag hejdade mig
bestört, ty mannen sjönk ned i sin stol, liksom rörd av en osynlig
hand, och likblek stirrade han på mig med en förfäran, som
jag kände meddela sig till mig själv. Förbannelseorden, jag
nyss ropat ut, ljödo ännu i mina öron med en underlig hemsk
klang, som jag ej kände igen, och det var mig, som vore där
någon mer än vi bägge i rummet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
