Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hanna, ett minne från Fryken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Hvar är Erik, hur är det med Erik?» frågade hon
slutligen så tyst, så bäfvande och ömt. Hon var rent af rädd för
ljudet af sin egen fråga. Ett helt lifs glädje eller sorg kunde
ju bero af svaret.
»Han lefver, Hanna, efter hvad jag vet, men han har
haft många svårigheter», började Per. »Vi kommo slutligen
fram; det var en lång resa, och det var icke fritt, än vi började
ångra oss, dock lockade guldet ännu. Men det finnes andra,
än vi, som vilja hafva guld, må du tro, och när vi kommo
fram till Kalifornien, vimlade guldfälten af menniskor från alla
trakter af jorden. Liksom de andra bygde vi en liten koja af
bräder och började arbetet med friskt mod. Länge var vårt
sökande förgäfves, men så upptäckte vi ett sandlager, som gaf
mera. Erik var dock lyckligast. Han kom en dag jublande
till oss, han hade funnit flere stora guldstycken af högsta värde
och var med ens en rik man. Han sökte och fann ännu flera.
Det var förut så aftaladt mellan oss, att den, som hittade
sådana »klimpar», skulle få behålla den sjelf, men för öfrigt
hade vi Fryksdalingar ingått ett bolag.
»Nu, min Hanna, skola vi snart återse hvarandra», hörde
jag Erik flere gånger utropa. Glad i hågen — så fortsatte
Per från Finnhöjden sin berättelse — »begaf sig Erik på väg
till San Francisco för att sälja sitt dyrbara fynd, och han
omtalte före afresan dit, att han, sedan guldet blifvit förvandladt
till penningar, genast skulle återvända till Sverige och till Hanna.
Men på vägen blef han öfverfallen, plundrad och nära nog
ihjälslagen af röfvare, hvilka Kalifornien har godt om. Beröfvad
sitt guld, återfördes han af några engelsmän till vårt distrikt.
Hans tillstånd var betänkligt. Vi trodde länge, att han skulle
dö, och så trodde äfven Erik sjelf, ty han bad oss helsa till
dig, och under de oroliga drömmarne hörde vi ofta, huru han
trodde sig vara hemma i Vermland. Emellertid tillfrisknade
han så småningom, men glad blef han ej mera. Åtskilliga
svenskar reste nu hem och bland dessa äfven jag. De fleste
ångrade, att de låtit sig lockas ditut. Erik liksom tusende
andra saknade medel till återresan, men, äfven om han egt
erforderliga sådana, tror jag icke, att han följt med, då han i
alla fall vid hemkomsten icke skulle hafva medfört guld och
rikedom. Han är dertill för stolt och oböjlig. Han tänkte
nog åter ut och försöka sin lycka, kunde jag höra. Så
skildes vi.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
