Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hanna, ett minne från Fryken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man var åter inne i »andtiden». Tre år hade förflutit,
sedan guldsökarne bortreste. Hanna, som ännu var i tjenst
hos Eriks föräldrar, återvände i den stilla qvällen från en
»utslog», der hon sysslat med höbergning under dagen.
Fåglarne sjöngo omkring henne, träd och blommor doftade under
den milda aftonen, men Hanna var icke glad. Hon tycktes
icke mycket lyssna på den förr så kära sångarskaran, och
naturens fägring, blommornas doft och lundens grönska omkring
henne fängslade icke hennes uppmärksamhet. Ack, hennes tankar
voro långt, långt borta, de ilade hän öfver Atlanten, till
guldlandet, som hon letat igen på den stora missionskartan i hemmet,
och med en djup suck frågade hon: »Hur har han det nu?»
Hos den käre vännen voro således hennes tankar.
Från guldgräfvarena hade första året bref anländt, och
dessa bref underrättade, att den långa resan gått lyckligt, och
att utvandrarnes förhoppningar om rikedom och guld voro ännu
större än förut. Erik hade skrifvit flere tröstande bref till
sin käresta, och han var glad i hoppet, att allt skulle gå väl
och att han snart skulle få återvända till Sverige. Men nu
hade två långa år förflutit, sedan hon erhöll någon underrättelse
från honom. Hade han glömt henne, eller var han kanske död?
Dessa frågor stälde hon till sig sjelf åter och åter, men ingen
kunde svara henne, ty de andre utvandrarne hade icke heller
på en längre tid låtit höra af sig. Hon frågade den brusande
bäcken, hur det var med hennes älskling, men bäckens bölja
sorlade intet svar, hon sporde den leende blomman, om Erik
glömt sin Hanna, men blomman hviskade intet tillbaka; ja, när
vårens små budbärare anlände från södern, undrade flickan, om de
icke sjungit för hennes vän, om de icke fröjdat honom med sina
toner, och när hösten kom och sångarena flyttade, sände hon med
dem en helsning, en fridens och kärlekens helsning, och hon bad
dem så qvittra om hem och ro, om barndomens dalar i högan nord,
att yngligen dervid skulle längta hem igen, om han ännu lefde.
Fördjupad i sina tankar gick Hanna framåt. Hennes öga
var sorgset, det kändes så tomt i verlden.
»Nej, se god dag, Hanna», utropade plötsligen en röst,
och flickan såg nästan förskräckt upp. Hon kunde knappast
tro sina ögon. Per från Finnhöjden, en af de utvandrade
unge männen, stod framför henne. Ack, skulle hon våga
framställa en fråga i afseende på Erik eller ej? Hon stod en stund
tveksam och sökte läsa den älskades öde i Pers anlete, och hur
hon läste der, såg hon, att icke allt var som det borde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
