Fyra dagar före Jaxmäss, alltså den 21 juli, kom en fiskare mot kvällen hemroende till hamnen och berättade, att strömmingen mörde på grundet. Sex fiskare rodde genast ut. Af dessa sex lade Erik Persson ett af sina skötlang på en ensam grundklack längre ut. När i gryningen alla tagit upp och farit och Persson stod och drog sitt yttre lang, låg Per Gustaf Asplund ensam kvar på grundet.
Olle Norberg och Erik Svedman hade begett sig hemåt, och Norberg satt vid styråran, ty de länsade för morgonbrisen. Då sade plötsligt Svedman, som stod stödd mot masten och sög på sin pipa:
- Ska'nt Per Gustaf dra Erik Pärs' skötlanget, tro? Jag tyss, Erik Pärs stå och görme utat. Så sant sla int Per Gustaf ta strömmingen. Hadde'n sitt lang så langt sunnan i grubba? Vi gett ro och si åt.
De togo ner seglet och vände utåt igen, Norberg satt bak och mönde. Per Gustafs båt syntes på den vandrande dyningen än höjas mot den svafvelgula och duniga gryningshimlen, bak hvilken solen låg och brann, än sänkas, så att den tycktes ligga i marvatten, och längre ut höjdes och sänktes Erik Pärs' båt. Per Gustaf låg öfver relingen och arbetade med något, men Erik Pärs stod upprätt och vindade in skötlinorna och syntes ibland som en prickpåle mot himlen.
- Nu sitt'en i båten, och nu ro'n mot land, sade Olle Norberg och hvilade på årorna. Erik Pärs ro hitat, han ha fäll sitt'en. Vi få fäll tjå och höre, hvad Erik Pärs säg.
- Det är Erik Pärs' vålor. Det ser jag, sade Svedman.
När Erik Pärs kom roende med porl om bogen och båten halflast, vände han sig på toften och sade säfligt:
- Var det n'Per Gustaf, som var här i skötlanget mitt?
- Ja, kan en begripa, hvad tok-snögen mena till att dra sköta dine, når vi är henen rundterikring!
- Tocken djäfvel! mumlade Erik Pärs. - Tog'en mycke då? Jag så, att det lysste, men det kunde fäll vära tå soln na litte, kanske. Han lyse då int flyte tungt, där han ro, tjyfstryken.
- Jag tänk, jag, sade Svedman, att han drog svartsköt, allt han hadde ute. Int såg jag nan strömming, mens vi var nåsch när hveraen, och nog lysste båten hans lätt.
Norberg sade:
- Int ha'n nan strömming i boa, det vet jag. Och keringa hanses är dåli'n.
Svedman tillade:
- Han ha't fali nåkt, det är sanning, det. Det är fäll int så godt till tigge brödföa alle gånger.
Erik Pärs mumlade något för sig själf och drog in vålan och svinhårslinan.
- Fatti'n är fäll mång, sade han, men int träng en vale tjyf, för det en är fatti'n.
- Stäm du'n för hamnrätten då? frågade Norberg och tittade på Erik Pärs, som lutade sig mot relingen på sin krängda båt och grejade med garnet.
- Int bry jag mig om strömmingen, han ha täje, och äsch han vill säje, att han ha buri sej åt som en fähund, så få det fäll vära rätt nog. För den hänn gången, svarade Erik Pärs.
När han kommit hem och ätit frukost, slagit af strömmingen och fått skötarna uppgistade, gick han till Per Gustafs.
Per Gustaf satt i bosvalan och band på en sköta, och Erik Pärs stannade framför honom.
- Hur myttje strömming fick du på grunne i natt, Per Gustaf? frågade Erik Pärs, och Per Gustaf svarade lugnt och band:
- En halffjärding på hela skötlanget mitt, fattiga fiskarluns som jag är, men tjvå fjärding bortå midtelsköta din, förbannade fisktjyf!
- Sa du tjyf och ha vuri tjyf själf?
- Jo, tjyf sa jag.
- Tyss du int, att du ha vuri en fähund, som gaf dej till å dra sköta mine midt på hafsjön, når vi såg dej från tjvå båtar?
- Fähund kan du vära själf, som tänk som du. Tänk du, det hadde vuri viller, äsch jag hadde dräje, når ingen såg'et då?
- Jag tänk, det hadde vuri viller, att du aldrin dräje.
- Kan du säje, Erik Pärs, hvarför du alltin få sköta dine full i strömming, mens jag int få na. Och ändå ha du så myttje tå lefva bortå, och jag ha int till föa för dan ens. Int na få jag. Int na! Äsch du int hadde nå till lefva bortå, och äsch keringa din va sjuk och båna dine va hungrin och du slet lika myttje och mer än alle annren och du int fick na ändå, hur skulle du tänke då? Och äsch du hadde gutta tigge, hva! Förbanne mej, och Vår Herre håle ändå, att jag svor, skulle du int ta tå dom som hadde och int fräga om lof till'et. Det skulle du, och minns, att det var jag, som sa dig det, ändå?
- Du ångre int, hvad du gjorde i marest då?
- Faen, hva du är dum, Erik Pärs!
- Men du stäm jag dej för hamnrätten.
- Stäm då, bäst du gitt!
- Är det ditt sista ord, det?
- Nej, jag gett säge dej en sak, Erik Pärs. Vår Herre ha skapt oss och gett oss lif allihop. Då träng int jag svälte och du ha öfverflöde. Äsch jag arbeta like myttje som du, träng int jag svälte. Jag få ta bortå ditt öfverflöd och är ingen tjyf för det, men du som bara hall kvär och hall kvär och int unna föa at den som svält, det är du, som är rätte tjyfven.
- Du få fäll höre, hocken som bli namnkänd för tjyf, når hamnrätten komma, sade Erik Pärs och gick, och Per Gustaf fortsatte i den varma middagssolen att binda på sin sköta, medan vågorna glittrade ute på viken och det hördes skilda ljud från dagens arbete i hamnen.
Den första augusti seglade en fiskare ner till Hernösand, och då medförde han uppdrag att å Erik Pärs' vägnar hos lagfaren person få en handling uppsatt till konungens befallningshafvande med anhållan om undersökning i frågan, och han återkom den femte med följande papper:
"Till Konungens Höga Befallningshafwande i Westernorrlands län!
Som uti Trysunda fiskehamn, der undertecknad idkar fiske, icke finnes Hamn-Rätt, vågar hos Konungens Höga Befallningshafwande jag i djupaste ödmjukhet anhålla, att Hamnfogden Olof Söderberg i Ulföhamn kunde erhålla Höggunstigt förordnande att med biträde af behöriga bisittare begifwa sig till Trysunda för att upptaga och undersöka ett mål, som jag ämnar wid den således blifwande Hamn-Rätten göra anhängigt mot Fiskaren Pet. Gustaf Asplund uti Trysunda angående sönderrifwande af fiskeredskap, oqwädinsord m. m.
Trysunda den 1 aug. 1819.
Erik Persson.
Bonde och Fiskare i Wibyggerå socken.
UTSLAG:
Med bifall till denna ansökan will Konungens Befallningshafwande hafwa hamnfogden Olof Söderberg förordnad att med biträde af behöriga bisittare wid hamnrätt i Trysunda fiskeläge ifrågawarande mål upptaga och därmed lag och beskaffenhet likmätigt förfara.
Hernösand å Landscancelliet den 3 aug. 1819.
Carl Fr. Aschling."
Budet hade seglat in till Ulföhamn på hemvägen och träffat gubben Söderberg, som höll på med slåttern ännu, men han hade lofvat komma kring den tolfte.
Erik Pärs tog papperet och gick till Per Gustaf.
- Hm! sade Per Gustaf lugnt. Jag tänk, du sluta i helvete, Erik Pärs.
- Hva tänk du ta boten bortå? frågade Erik Pärs, och då tittade Per Gustaf upp.
- Ja, boten! sade han. Knafft en strömming för vintern har jag där i boa. Int en pära ha jag, mjöl åg jag int, int na ha jag - men straffas ska jag, för jag int vill, att dom ska svält ihäl eller jag sla ihäl dom själf. Det kom fäll nan, som betäla boten, tänk jag.
Under dagarnas gång talades man och man emellan om Erik Pärs och Per Gustaf. Somliga höllo med den förre, men de flesta voro nog på Per Gustafs sida. Han var i alla fall fiskare och skulle lefva af sitt arbete härute, men Erik Pärs var bonde och hörde till fastlandet lika mycket och mer än till ön. Per Gustafs hustru var sjuklig och svag, det gaf medömkan. Kvinnfolken kommo stickande af sina små förråd med några potatisar, en nypa mjöl, ett par kannor strömming, ett halfstop mjölk, och dagarne blefvo relatift rikliga för Per Gustafs stuga. Det var också rätt egendomligt, att han, som inte fiskat på hela sommarn, nu plötsligt fick lasta sig två nätter å rad. Andra dagen i gälningen kom Svedman från berget ner i bosvalan med tuben i hand.
- Jag si en båt sunnan i solvägen nermot Ulfön, sade han. Giss på, om det ska vära Olle Sörrberg, som komma.
- Det få en fäll si! svarade Per Gustaf. Jag hinn fäll få gälninga henen klar, innan han komma, tänk jag. Men du kan ju säga at n'Erik Pärs. Han ska visst till skogs ette na gärsgålsvärke. Du är fäll int minner kring ta dej nu än på grunne.
Svedman svalde besken och stirrade på gältrågen.
- Jag tro rakt en kan få fische, bara en val tjyfvet! - spottade han åter till sist.
- Frest på, få du si! svarade Per Gustaf - Annars få du fäll hjälptjänst där i Erik Pärs.
Med det gick Svedman.
Men när gälningen var färdig, var det dags att stena sköta, och ännu hade ingen hamnrättsbåt synts till. Man stenade, och allt blef klart. Per Gustaf gick upp på berget med tuben, under det hustrun redde till aftonvarden. Han stödde tuben mot flögstångstallen och riktade mot söder. Han kunde se en kofferdist, som låg utåt himlen med aftonsolen i de slaka seglen; när dyningen höjde skrofvet, var det något, som glimmade till. Det syntes en skär molnbank längst söderut. Inte ett lif märktes för öfrigt på det brusande hafvet. Kusten sträckte sig svart och med skimrande bergshöjder, Balus' knotiga topp hade fått sin röda aftonmössa, och himlen var så tunn och hög, att Per Gustaf nästan fick gråten i halsen, och utom hafvets brus hördes bara några enstaka småfåglars kvitter ur skogen. Öfver hafvet singlade måsen på blänkande vingar och for med långa slag och vände hufvut till höger och vänster och spejade. Allt var lugnt mot natten. Per Gustaf sänkte tuben och gick långsamt ner till stugan igen.
Men när han efter vid pass en timma kom hemroende från skötsättningen, låg en främmande båt vid Erik Pärs' bod och tre främmande män stodo i den skymmande aftonen på hamnbacken.
Hustrun mötte honom i bosvalan.
- Nu är Ulföhamsara här, sade hon. N'Olle Sörrberg och n'Jonas Wahlqvist och n'Erik Widenström. Det lyse vära rejält folk, men n'Olle Sörrberg lyse fali strängaktin.
- Ha du språke nå vä dom?
- N'Olle Sörrberg fragte, äsch du bodde henen. Ja, sa jag. Då fragte'n, äsch jag va keringa din. Ja, sa jag. Jaså, sa'n, ha n'Asplund refva nan sköta för n'Erik Persson där på Storgrunne erat? Int vet jag, sa jag. Dom säj nog sä. Jaså, sa'n. Ha I fische na myttje i sommar då? sa'n. Nej, sa jag, int ha vi fische na myttje int. Nog för att dom ha fische i hamna. Hocken då? sa'n. Jo, n'Erik Persson ha nog fische bra, han, sa jag. Jaså, sa'n. Hur myttje ha n'Asplund fische då? sa'n. Ja, sa jag, han ha nog int fische na på hele not-tin, och int ha det vuri viller va sköta heller, sa jag, men nu ha'n då fått laste sej två nätter å rad, sä nu ha'n då fått sej na litte för vintern till lefve bortå, sa jag. Jaså, sa'n, det var ju bra det, sa'n, och sen sä sa'n int mer, och sä gick'en.
- Jaså, sade Per Gustaf betänksamt. Han gick uppför bryggan och upp till hamnbacken, där Ulföborna stodo, och hälsade dem välkomna. Så småningom tillkommo Erik Pärs och andra, alltefter som man hann hem från sjön.
Stjärnorna tände sig, och månskäran lyste högt öfver det brusande hafvet, medan Trysundafiskrarna och Ulföfiskrarna allvarligt, lågmält och säfligt berättade för hvarandra om sommarns fiske.
- I ska ha fische bra i sommar, Erik Pärs, sade hamnfogden.
- Nog finns det dom, som klaga mer än mig, svarade Erik Pärs.
- Annars ha det då int vuri myttje ta fische i år, sade en Trysundabo.
- Vi få int klaga för våran del. - sade Jonas Wahlqvist.
- En få si, hur hösten val, sade hamnfogden.
- En få fäll gö sej på barken, inföll Per Gustaf.
- Bönnren träng int äta barken, dom, int! sade någon lågt, och därmed var det stopp en stund, till dess Erik Pärs sade:
- I ligg fäll när mej. Jag ha sagt at keringa att bädde at ji i kammarn.
- Tackar! sade Ulföborna.
När Erik Pärs gått med dem, stodo de andra kvar och hängde uppefter Per Gustafs staket, medan natten föll ur den gröna himlen i väster och månskenet ökade ur den mörkblå himlen i öster.
- Det val en dag i märan å! sade någon.
- En få fäll gå hem och lägge sej baka käringberget då! svarade en annan ur dunklet, hvarpå alla försvunno från platsen och Per Gustaf sakta hasade in till sig.
Den följande dagen kom molnfri och med en lätt bris kring soluppgången. Hela hamnen fick fiska, och när frukost åts rundtom i stugorna, smakade maten bra, humöret var lätt och nyfikenheten stor rörande dagens händelser.
Per Gustaf kom in till Erik Pärs, där hamnrättens ledamöter sutto och åto frukost, och frågade tid och plats för rättegången.
- Jag hadde jussom tänkt, svarade Erik Pärs vänd mot Olle Sörrberg, att vi skulle halle till henen i kammarn.
- Jaså, sade hamnfogden, men det val allt bra nog värmt härhenen. Jag tro, vi sätt oss i en bosvala. Det är int nå vär i dag, och det är då en fali en värm dag, och så få alle höra och si, att det gå rätt och lagligt till.
Då sade Per Gustaf:
- Jag ha en inkom bosvala. Hon ä bå stor och rymlin och solin, och inget vär går det göning denen i dag vä den hänn värroten.
- Ja, I ha en inkom bosvala, Asplund, sade hamnfogden. Äsch I vill välte på ett kar, sä kunde vi ha't till bord och sätte stolar ikring. Eller hva säg bisittara? Jo, då gör vi fäll sä, då! Och sä börje vi klocka elfva.
Före elfva voro alla skötar i hamn uppgistade, och de vajade sakta mellan grå stugor och bergknallar. Hönsen sprungo och noppade strömmingsgäl och innanmäte och rom, som snott sig kvar i maskorna, getterna syntes på knallarna, tuggande, nickande och stundom bräkande: bä-ä-äh! Rökarna stodo rätt upp ur skorstenarna men böjdes i luften af vinddraget, och i stugorna susade kaffepannan på trefoten, dagen till en ära. Det var tyst och förväntansfullt som en söndagsmorgon om vårn. Hos Per Gustafs befanns nyhugget granris liggande framför brotrappan. Ungarna i hamn hängde i grindarna och glodde med stora blåögon, och de äldre gingo och släpade benen och sågo betänksamma ut. En lätt vind drog, och middagsblekan hade fällts ut i zenith.
I Per Gustafs bosvala samlades hamnborna vid elfvatiden. Solskenet glödde i sprickor och kvisthål på bodväggen, vattnet skvalpade under golfstockarna, hela den lilla viken låg och glittrade framför boden.
Rannsakningen började på utsatt tid. Hamnfogden satt bakom det stjälpta karet med en gammal snusbrun bibel framför sig, på hvar sida hade han sina bisittare, och vid hvar sin dörrstabbe till bodkammarn stodo Erik Pärs och Per Gustaf.
Hamnfogden uppmanade käranden att framställa sin talan, hvilket denne gjorde som följer:
- Jag hadde ett lang på Lill-Klacken, söat, sade han, och jag hadde just täje opp'et, då såg jag, att n'Per Gustaf låg där sönnerst i grubba och famna sej ette sköta mine. För jag visste, att det var mine skötar, ette ingen ann hadde lagt så långt söat. Och så såg jag, att n'Olle Norberg och n'Erke Svedman tog ner seglet sitt på båten och rodde tebakars till grunne, och sen så såg jag, att n'Per Gustaf släppte sköta och rodde till lands, och då begrep jag nog, hur det var. Sen på dan, så gick jag till n'Per Gusta och fragte'n, hur myttje han hadde fått på grunne på natten. Jo, äsch du vill veta't, sa'n, så fick jag armade fiskarlus en halffjärding på hele skötlanget mitt, men tjvå fjärding fick jag på midtelsköta din, din förbannade strömmingstjyf sa'n...
Per Gustaf inföll här:
- Fisktjyf sa jag, för han är nog tjyfvet där i laxen å!
Alla sågo på Per Gustaf och somliga logo, men ingenting yttrades, och Erik Pärs fortsatte lugnt och långsamt:
- Jag tog allrin tebakars strömmingen min, för jag tyckte, det kunde jussom vära synd om Per Gusta, som allrin dögde till å fische nå, mens vi annren ha fische mest för jämnan.
- Det var fäll ljug det, Erik Pärs, sade en röst bland åhörarna.
- Ha'nt vi fische mest för jämnan? frågade Erik Pärs.
- Na stregel ha en fäll fått, men fische var det tunt om! svarade rösten.
- Det var för räksten detsamma, sade Erik Pärs. Men äsch n'Per Gusta hadde täje på sej, att han va en fähund, som drog sköta mine midt på grunne, når vi såg'et i tjvå båtar, så skulle jag fäll allrin ha stämt'en för hamnrätten. Men i stället nämnde'n mej tjyf och var sturk och sa, han fick ta strömmingen bortå sköta mine så myttje han ville, når han arbeta men int fick nå. Men jag tänk, att fatti'n kan fäll mång vära och träng int vale tjyfvet för det - och nu så ville jag höra tå hamnrätten, hocken som ska nämnas tjyf: jag eller n'Per Gusta hänn?
Hamnfogden sade:
- Ha i mer att säje, Persson?
- Nej, det kan vära nog så länge, tills n'Per Gusta ha sagt, hvad han ska säje.
Hamnfogden fortfor:
- Jag tänk vi spar vä er, Asplund, en stann till. Först kan Persson säje på hvad sätt hanses sköta ha vurti refven, som han ger opp i skriften.
Härtill svarade Erik Pärs:
- Jo, hon var slöret - midtelsköta - från stentärn oppat ett par famner, och jag kan int begripe annat än att n'Per Gusta inte kan dra en sköta, ette han ha refve na så otjänlit.
- Vet Persson, att det är Asplund, som ha refve sköta hanses? frågade hamnfogden.
- Hocken skulle det annars vära! Sköta var hel på aftan, når jag la na, men hon var sant och antaste, når jag fick na i båten på märan.
- Men hur kan I veta, att Asplund ha hett sant sköta då?
- Sa'nt han själf dan ette, att han fick tjvå fjärding på midtelsköta min?! Och jag gat fäll si på sköta, att hon va tåsläjen!
Hamnfogden sade:
- Nå! Int anne jag kan si, så yrka I ansvar på Asplund, för det han ha dräje sköta era på grunne och för det han ha refve midtelsköta ett par famner från stentärn och för det han ha tjyfnämnt er. Var det mer?
- Nej, svarade Erik Pärs saktmodigt och förnöjdt, jag tyss nog, det räck till, det dänne!
- Ha I vittnen då?
- Ja, än hörre då, bå n'Olle Norberg och n'Erke Svedman.
- Då få I komma hit, Norberg och Svedman och svärja, sade hamnfogden.
Erik Pärs tog af mössan under proceduren och, när de öfriga sågo detta, gjorde de likadant, ty de tänkte, att Erik Pärs, som var från fastlandet, hade väl reda på, hur det brukades vid ting. Därefter berättade vittnena hvad de visste och fingo afträda, d. v. s. gå tillbaka i klungan igen.
Nu ändtligen vände sig hamnfogden till Per Gustaf.
- Nu ha I hört allt, som ha vurti sagdt, Asplund, sade han långsamt och satte ögonen i Per Gustaf, bå hvad Persson själf ha sagt och hvad Norberg ha sagt och hvad Svedman ha sagt. Hva ha I nu själf att säja då?
- Jag ha fäll ingenting, jag, tänk jag.
- Vill I erkänna, att I den 22 juli i år vid 5-tiden på märan ute på Storgrunne drog ett skötlang, som I visste var Perssons?
- Ja, det gjole jag.
- Vill I erkänna, att I slog ta strömmingen i eran båt och rodde, når de annren kom, och att det var tjvå fjärding?
- Ja, det gjole jag, och tjvå fjärding var det.
- Vill I erkänna, att I ref Perssons midtelsköta ett par famnar från stentärn oppat?
- Nej, det gjole jag int, för nog fan kan jag dra en sköta så pass som en bonne.
- I ha ingen rätt till svärjande henen, och hvad bonne angår, så kan en bonne vära lika gärf som I, Asplund. Nu fråga jag en gång till: ha I refve Perssons sköta?
- Nej, det gjole jag int.
- Ja men, nu ha I erkänt, att I ha dräje skötan och släje ta tjvå fjärding strömming, och Persson säj ju, att sköta va hel på aftan men slöret på märan.
- Ja, få'nt han säje det då! Gäll int mitt ord like myttje som hanses? Äsch han säj, att sköta va hel på aftan, så tro jag fäll det, ette hon va hel, når jag drog na, men äsch hon va slöret, når han fick na i båten sin, så kan det fäll hända, att det va han själf som va sint, når han drog, så han drog sant na. Det tänk jag, för ingan hörde jag nå, når jag drog eller når jag la ut na igen. Så myttje är då sant!
- Men då'nt jag hörde nå häller! sade Erik Pärs vid sin dörrstolpe och såg på Per Gustaf, som stod och tittade ut öfver viken. - Och en hör fäll bätter, når en dra sine egna sköt än når en dra andras.
- Ha du pröfva att dra andras så pass myttje då? frågade Per Gustaf lugnt, och det blef fnitter i bosvalan. Men då talade hamnfogden.
- Hör ji! sade han med höjd röst. I gett tänke på, att når I ha hamnrätten när ji, så är det kungliga majestätet och kronan och landsens lag, som I ha komme i la vä. Det dug int att prata dynje och vära jussom bån, I gett vära allvarlin och anstöflin, annars kan det hitte på hände, att det komma surt bakette. Så myttje I vet, att det var jag som sa't.
Nu fråga jag engang te: ha I refve Perssons sköta på grunne, Asplund?
- Hva kosta boten då? Kosta det myttje mer, äsch jag ta på mej?
- Det är int frågan om, hva det kosta, det är frågan om, äsch I ha gjort'et eller inte!
- Int ha jag gjort'et, men äsch det int kosta nå, så nog kan jag ta på mej, äsch det val na bätter vä det.
- I neka. Då fråga jag till sist: ha I tjyfnämnt Persson?
- Vi ha nog tjyfnämnt hveraen, så jag tyss det va fäll int nå till vära långsint för.
- Är det sant, det, Persson?
- Nog är det fäll sant, men han tjyfnämnde mej först, och då gat jag ju svara.
- Hvarför tjyfnämnde I Persson då?
- För jag tänkte, jag hade fäll na litte rätt till'et. Då jag hade slete en hund hele sommarn och int fått nan strömming och int n'Erik Pärs kunde så myttje som låna mej en fjärding. Äsch I tänk ette, Sörrberg, så gett I fäll ge mej nan rätt, sade Per Gustaf och vände blicken mot hamnfogden och fortsatte: keringa min va sjuk och båna va sjuk och int va jag fäll så glalynt själf, når vi hadde ätit barken mest bå vintern och sommarn och knafft hadde fått en mjalktår bortur getstackarn och ingen strömming och na. Då gick jag till n'Erik Pärs och sa åt'en: Hör du, Erik Pärs, sa jag, äsch du fische den hänn sommarn, så kan det fäll hitt på hända, att jag fische nästa. Jag har ju fische för, sa jag. Äsch du låna mej litte vätte pärer och strömming och litte vätte mjöl, så kan jag ge igen dej nästa sommar, för jag få fäll knafft mer i år än till vinterföa, sa jag. Nej, sa n'Erik Pärs, det val int na bortur det, sa'n, för du ha vuri sturk, sa'n, och är du sturk, kälke, kan du dra själf. Och när vi var på grunne och jag int fick mer än en halffjärding på hele langet mitt, sä tänkte jag: ja, tänkte jag, n'Erik Pärs ha nog sköta sine full tå strömming, han. Jag ska då ha mej en fjärding, han lyse bra nog sanklast allaredan, där han ligg. Han rå knafft mer, tänkte jag. Och så tog jag mej ett par fjärding, det var inte för myttje, når langet hanses var görfullt. Jag rodde ingan för jag var rädd, jag hadde inte tänkt å ta nå mer. Erik Pärs hadde allrin trängt komma till mej och vära ovettin, jag hadde nog sagt at en själf, och jag tänkte säja: nu ha jag lånt tjvå fjärding strömming tå dej, Erik Pärs, du få igen nästa sommar, men - sade Per Gustaf och lyfte blicken från hamnfogden och fyrade rätt mot Erik Pärs, som nu var slakare, - äsch du vill, så kan vi ju be n'Sörrberg mäta till tjvå fjärding härhenen, så få du fäll rätt igen. Nan tjyf ha jag allrin vuri och är int heller och bli int heller, och äsch nån, som är henen nu, vill nämne mej tjyf, så vet'en då, hvem det var, som gjole mig till'et.
Rösten hade blifvit sträfvare och orden långsammare, och ett par tårar droppade ner på kindernas gulbruna skinn och försvunno i skäggstubben.
- Per Gusta har då alltin vuri en rejäl'en karl! sade någon.
- Nog är det sant, sade en annan. - Och släpa och slite ha'n då. -
Int ha'n då vuri nån lathund. -
Så föllo orden.
- Nu gett I gå eran väg, allihop, sade hamnfogden, för nu ska vi talas vid här i hamnrätten.
Efter någon stund återkallades parterna, som hållit sig åtskils uppe på vedkasen, hvar och en omgifven af sin flock, men Per Gustafs flock var större.
Hamnfogden läste från ett papper hamnrättens utslag, genom hvilket strandfiskaren Pet. Gustaf Asplund dömdes enligt 3 cap. 3 par. Kungl. Maj:ts förnyade hamnordning af 1771 att böta 10 daler silfvermynt eller 3 Rd. 16 sk. banco samt ersätta skadan och 12 sk. banco i stämningspapper. Härtill gaf hamnfogden den upplysningen, att egentligen skulle böter ålagts äfven för tjyfnämningen och svärjande inför rätta, men som det viktigaste var att förhindra olaglighet vid fisket och som man tagit svarandens fattigdom i betraktande, hade hamnrätten dömt så mildt som den gjort.
- Äsch det nu är någon, som är missnöjd vä domen, sade hamnfogden, så få'n fära till näste häradsting i Nätre, äsch det kan vära na nöje vä't. Eller förtjänst.
Per Gustaf sade då:
- Sa I 3 Rd. 16 sk. banco, Sörrberg?
- Så gat vi döma ette lagen, förstå I.
- Ja! sade Per Gustaf dyster och tankfull. Lagen! Jag är fäll dum, tänk jag, men int anne jag si, så gett jag vale tjyf på allvar nu, äsch jag ska kunna betäla så stor'n bot. För når tro I jag såg så myttje päninger.
- Då kan jag säja det, hör I Asplund, sade hamnfogden, att hamnrätten ha besluta att äte middag när ji, innan vi far å gåle, och då val det fäll nån råd, tänk jag.
Erik Pärs fann sig häraf föranlåten att uppträda.
- Jag tyss, det är fögan unnerlit vä den hänn hamnrätten, sade han. Döm'en alltin sä, kan en ju vale tjyfver allihop.
Men då svarade hamnfogden:
- Äsch I visste och begrep hva I nu sa, så skulle I vale blek om eran nos, Persson. För I ha häft er opp mot lag och myndighet, och I ha velat säje, att int hamnrätten har dömt rätt. I ska akta er, Persson. En har nog hört det som räck till om er bå i går och i dag, och vill I pröfva på och vära mästare åt mig, så kan I ge er till. Men jag ska fråga er allihop. Har hamnrätten dömt orätt i det hänn målet?
- Nej, det kan fäll ingen säja! svarades.
- Skulle nan tå er ha dömt Asplund strängare?
- Ingan då!
- I höre själf, Persson!
Erik Pärs svarade blekt:
- Till det sista gett
En röst svarade bortifrån:
- Det passa, det, som knifven i en bonde.
Hvarefter den allmänna uppsynen tvang Erik Pärs att gå.
På eftermiddagen hissade Ulföbåten sina sprisegel och styrde ut ur hamnen för den blånande nordankuling, som stuckit upp.
Framemot aftonen, när solen redan stod ganska lågt och gled fram genom moln, som stötts upp norrifrån, tog Per Gustaf tuben och gick upp på berget, ställde sig vid flögstångstallen och såg söderut.
Hafvet var tomt och mörkblått och kallt i det kastiga solskenet, några hvita vågkammar syntes här och hvar. Klippstränderna voro vitriolröda, måsarna flögo på sin eviga färd, och hafvet brusade starkt. Längst söderut syntes ett litet föremål med hvita vingar som en knut på horisontlinan - och minskades.
Per Gustaf stod i tuben, sålänge han kunde se något, men slutligen
fick han tårar i ögonen, och då kunde han ingenting mera se. Han
tittade i stället ner öfver hamnen; där steg röken fredligt ur hans
stuga, och en ensam mås gled inspekterande öfver stugorna, vände och
for åter till hafs.
