Det var i förrgår. Natten förut hade Janne Ö. stenat och haft kroken vid Gråbuten och fått elfva fjärding. Nu på eftermiddagen gick han ut med skötarna på Storgrundet, utan att veta om strömmingen gått till.
På kvällen foro pojkarna D. och Georg sör till Rå och rodde sedan ut till grundet. Där sågo de strömmingen löpa, och det mörde. De kastade om båten och kommo hem i snabbrodd, plockade ned skötarna och började stena".
***
Jag mins.
Det var slåttanna. Dagen hade varit en af de hetaste, med hvita moln i aldrig sinande rad genom himlen. Öfver landbergens blånande massor i väster bortom bländande vatten liknade de glaciärer, som glidit ned från Norges fjäll. De sprängdes i stycken, de kommo öfver till vår ö, fortsatte och försvunno bakom hafvets synlinje.
Hettan formade dis i horisonten - det "eldade", på fiskarspråk - liknande stalaktithvalf, vittrade kritberg med svag rosafärg, högar af giftas på ett väldigt blått porslinsfat. Från dessa berg af dis ute i den blå världen hän mot våra röda klippor syntes i synvillan måsarna spänna sina hvita bågar, och under deras skrin sjöng hafvet tungt och dåsigt. Och åskan var ej fjärran, det kändes.
Men på slåttern gingo vi: Olga, Hanna, gubben och jag. Gubben och jag med lien, flickorna efter med räfsan. Det brann i ryggbastet, svetten hade fuktat genom kläderna; mjölkvasslan var slut, vattnet i kallkällan borta.
Såg jag upp, såg jag öfver sundets blåglitter hamnens röda rad af bodar och kokhus, lotsarnas ljusa gårdar, med rönn och hägg kring lotsförmans täppor oppi stenbacken och högst det hvita kapellet som en stor ko på idissling öfver stugor och föngs med sin förgyllda hornknopp öfver grantopparna.
Vid bryggorna strömmingsbåtarna. I båtarna fiskarflickor sjungande. I bosvalorna gummorna vid karen, gälande blodlakaströmmingen. Och karlarna litet här och hvar sysslande med allt: smide, nätbindning, vedhuggning och annat godt och nyttigt arbete.
Solen hade hunnit från Kvarngrunnan öfver Åskäret, öfver Maludden och Halsen, gick i zenit öfver skogen och var på fall mot Fäbodsjöns bratta bergvall.
Då hängde moster sin hvitaste söndagsunderkjol på tretumsspiken på hörnstabben i bosvalan. Det var tecknet åt slåtterfolket att komma hem. Och med liar och räfsor öfver axeln vandrade vi ned till snuggan, satte oss till årorna och rodde hem öfver det solglänsande sundet.
- I tör fo stene till grunne, sade moster.
- Til grunne? sade morbrorn.
- Dom säj, svarade gumman, att strömmingen möre.
- Lat'en möre! sade gubben. Tisdan ha vi i dag. Jaxmäss ha'nt vi förrn om nästa tisdag. Jag tänk vi spar sköta som gammalt till Jaxmäss.
- Du gör som du vill, Munther! sade gumman och gick.
På vedkasen vände hon, och min svarta pudel Jimblom Pudelkvist Esq. stannade bredvid henne.
- Kom oppat och drick kaffe nu! Sen fo vi fäll stene kroken i lag, tänk jag, sade hon.
Och så vardt det.
Och de lata stadsfruntimren kommo ned och sågo på oss. De frågade om allt, där de stodo i rad på bryggan i solgasset. Och är det inte farligt på hafvet, när stormen kommer? Och är det inte kallt att ligga ute i båten? Och de sågo på flickorna och mig. På mitt nakna, läderbrunbrända och hundhåriga bröst, som glittrade afrikanskt i skjortans uppfläkning. Och de bleka stadsfruntimrens ögon lyste; vattenglindret, båten och vi fiskarfolk speglades i de fuktiga ögonen, och mungiporna fuktade, och saliven spände mellan tänderna som vid väntan på god mat. De stadsfruntimren, de stadsfruntimren!
Nu blef dagen svalkad mot kväll.
Solen var kommen som en kung öfver lotsberget, skuggorna bredde sig med kyla under skogen, växte och mörknade, molnen drefvo fram som spända gamla bramsegel öfver den celesta oceanens blåa fält, och köldrysningar drogo, när solen stundom ställdes på skam bak en dylik bred och svartaktig segelflaga.
Då roddes det från bodarna. Nu krokrodd. Två man vid framårorna och två kvinnor eller en ung pojke och en flicka vid bakårorna. Vädret var lugnadt, vattnet blankt. Man hörde från stranden porlet om bogarna, näthögen lyfte sin topp öfver sun, karlarna pratade, och med kölvattnet som en silfverne svirfvelrand bakom sig gingo båtarna ut, dubblerande Maludden för sörsättningsfärd, Lingbärbacksudden för nörsättningen i Kvarnhusvika, Brännudden västat bortgenom för sättningsställena västanpå ön. Dit skulle ock vi denna dag. Jankasudden var vår plats.
Nerom det röda hotellet nör på strand, så fuktigt skimrande i solsänkningen, som hade Herrans änglar nyss strukit det helt och hållet med lambsens blod, lågo, stodo, sutto badgästerna; ljusa fladderdräkter mellan sten och margran, sväfvande hattar och skymtande ansikten.
Med pipan i mun och sista kaffekoppen i halsen sitter jag på den breda rotoften framme vid gubbens sida och handskar den långa och en gång så tunga, nu så lätta åran. Båten gör någorlunda fart; bättre gjorde den om ej gubben vore med. Han är 70 år och en hedersman, men svag i knävecken.
Hamnens stugor, kapellet, hotellet, bodarna, skogen ofvan, öfverst himlen, nu brusten i blekhet in mot evigheten, underst det stilla vattnet; allt blir en syn som tar fatt i själen, kramar den som en gasboll, den springer under trycket, och gasen ilar genom hvar kroppens åder, och med ett rop, som ekar öfver vattnet, tar hjärtat sats i bröstet, och då ej andra ord finnas till hands i hjärnan för tillfället komma dessa norska susande:
- Brede sejl over Nordsjö gaar...
Och sjungande glider jag med båten ut på hafvet väster om ön, i solnedgångens rödaste och mest gulliga helvetessken.
Nå, emellertid - det här har inte med grundströmmingen att göra direkt, men jag minns det för tydligt att kunna låta det stanna i pennskaftet.
Alltså!
Vi kastade vårt garn rätt i det rödaste gullet och ankrade stenarna, justerade landgården, sågo, att allt var som sig borde och rodde i gomak hem.
Nu kom det emot oss.
Strömmingen stod på grundet! Strömmingen måste stå på grundet, ty i blåskymningen öfver fiskarbodarna var larmet väldigt, skötsten rann från bryggorna ned på flakan, och det sprang unga och gamla om hvarandra med skötbördor i famn. Af hamnens trettiofyra bodar voro väl tio till ljud att likna vid trummor. Hvirflarna af stenkastningen ned i båtarna smattrade öfver sundet, pojkar i blå bussaronger löpte om hvarandra, åror, gungande på starka axlar, syntes som fanstänger glida öfver takåsarna, det var skötbåtsårorna som hämtades; mot sjöbodarna vägg skymtade stadsfruntimrens blå och röda och hvita klänningar och mångfärgade hattar, rop hördes, getter bräkte i föngsen, korna råmade högt, båtar skuro sundets vattenspegel - på lotsutkiken högt mot sista eldsvådsskenet i väster silhuetterades vaktmannen med tuben för ögat och öfver Åskäret i öster lyfte en rund och bleklagd måne sin nyfikna flata.
Men gamla, tunga, grå gingo eller stodo fiskargubbar i sina svalor med händerna i byxfickorna, leende i skägget, men lystna och afundsjuka i ögonen på ungdomarnas snikna snabbhet och hetta och med minnen fulla af egna unga år.
- Ja, giss på! sade de. Giss på, om strömmingen står på grunne! En vet allrin.
- Görskallar! puttrade gubben vid min sida.
- Tänk du stene, Munther? sade gumman, när hon tog emot oss på bryggan, och den stadiga blicken bakom glasögonen under den solbrända och veckiga pannan pröfvade kallt, kallt, girigt.
- Vi tjå och si, äsch dom fo i mära bitti. Men gå och lägg dig, pajk, och dra int ette backen vä kvinnfalke, för klocka tri ska vi ut på sjön. Så mycket du vet det!
- Ja, hall dej hemma en endaste natt, ditt armade syndastraff - björnongen våran! sade moster.
Och så dansade vi på bryggan, och min svarta pudel Jimblom Pudelkvist Esq. dansade med.
Och natt blef.
Himlen hvälfde sig som en enorm blåklocka öfver oss, dess botten var en blodröd måne. Stjärnorna voro ståndarknapparna - om campanulan tillhört klassen Polyandria. Men svart och väldigt bredde sig hafvet.
Båtarna löpte ut. Skötkapprodden var kommen, kapprodden till Storgrundet för att få bästa platsen. Frösen stod om bogarna, flaksköta tittade öfver sua, stamsköta nickade från akterstammen farväl till hamnen; från berget sågo vi båtarna därute som svarta flugor krälande på ett mörkblått läskpapper midt i en blek måneld öfver dyningarna hän mot grundet en mil till hafs.
Och natten gick.
Färgen rann ur månen, den blef blek och gömde sig bakom skogen, himlens blåsken pumpade hafvet till horisonten, i öster öfver Åskäret slogo gula flammor upp, blefvo röda; moln sprucko ut, rosigt slöjiga, och knappt kysste jag till afsked den rödaste munnen och nickade mot de blåaste ögonen, förrän röken steg ur Munthers skorsten och det var att reda båten klar.
Stod strömmingen på grundet?
Hur skall jag med ord skildra den stund då solen varligt tänder eld på österhorisontens dis och likt en klippa af stelnadt blod höjer sig som en ny världs yttersta udde öfver vattenlinjen? Molnen, rosiga och tunna, forma sig till radier ut mot rymdens periferi, från solens uppgångsort som centrum, och hvart segment är en skär och längre upp blekblå strålning från den nyaste af dar.
Gudomliga stund - men jag skulle tala om strömming denna gång!
Vi lade ut från sjöboden och kommo till Jankasudden västanpå ön, och mellan fastlandets morgonfuktiga skogsberg svepte sågverkens rökdimmor tungt på andra sidan vattnet.
Vi fingo summa en fjärding på kroken, och det var nära nog det minsta möjliga. Bittrare blef det, då vi betänkte, att kanske hade grundfararna därute i soluppgången halat fulla silfvernät. Kanske fått tio, tolf tunnor pr båt! Och bittrast för mig, som vakat denna natt och de flesta bakom mig under soltiden och nu, ifall man fiskat på grundet, hade att vänta en mils rodd i julisolens gass och sedan timmars paus på grundet och sköthalning och mycket annat tungsamt.
När bodarnas rad åter visade sig bakom Brännudden, då lågo där grundbåtarna, ej med relingen släpande i vattnet, nej glittrande af pärlstänk från rodden, men lättflytande och tomma som då de foro. Hamnen var stilla, röken lyfte sig ur skorstenarna mot morgonhimlen.
Dig tackade jag, min Gud!
Och gubben log och jäntorna logo, och den syndarn som sett strömmingen möre på grundet i går afse, den armade boneckarn, nog blef han värmd af ord, blick och minspel.
Moster med händerna i kors på magen, och gam-Brita, med händerna i sidorna, stodo i svalan på hvar sin sida om min sittande svarta pudel Jimblom Pudelkvist Esq., när vi lade till vid bryggan.
- Jo! sade gam-Brita. Det var det vi sa! Int na ha dom fått! Int hundre strömminger ens, görtarma därdenen! Tjänlit at'am! Tjänlit at lidlinga, som vet bätter än gamfalke!
Tungan tittade vid hvart ord hastigt fram på hvar sida om den sista tanden, och inne i ansiktets rynknät krällde de slemmiga ögonen som tånglakar i solnätet på sandbottnen nerom bryggan.
Det stod ingen strömming på grundet! Strömmingen visste bättre än ungdomen. Han tänkte som gamfalke. Strömmingen och gamfalke voro äldst i gåle.
Först på tisdag skulle han komma på grundet, för då var Jaxmäss och då var skötroddens tid, och då skulle han komma. Ty det hade gamla tecken bestämdt, och gamla tecken, det var Guds finger på hafvet.
Se, solen hon ler öfver vandrande vågorna och stiger mot zenit!
När det blef kväll, tindrade stjärnhimlen naken med stora och små ljus, och i mörkret dansade vi på dansbanan.
Men en mil till hafs drogo dyningarna tunga öfver det tomma grundet.
Så slöt den historien.
