Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den vittra litteraturen - I. Öfvergångstidens skalder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAKOB FRESE.
265
Icke långt därefter framträdde Frese första gången offent-
ligt som skald. Törhända hade nyss nämda nyårspoem fäst
uppmärksamheten vid den unge skalden och vållat att han på
den glädjefest, som firades på riddarhuset i Stockholm på Karls-
dagen den 28 januari 1715 i anledning af konungens hemkomst
från Turkiet, fick framsäga ett af honom författadt festtal på
vers, som han kallade Echo å Sweriges allmänne Frögde-Kväden
och som tryktes med dedikationer, företal och lyckönskningar
till författaren, sasom bruket var för tiden. Det var Freses
första större poem. Han kallar det sitt »arla ungdomsvärk»
och ursäktar sin djärfhet att framträda vid ett så festligt till-
fälle med följande verser:
Jag har mitt oförstånd ej lärt med konst förgylla,
Ej dyrbar stämpel på falsk vara häfta an,
Ej med oäkta namn en mager vers uppfylla,
Enfaldigt, slätt och rätt, jag skrifver som jag kan,
Och ho som mer af mig vill äska och begära,
Han tänke, våren kan ej mogna frukter bära.
Och dock har redan detta ungdomskväde en icke ringa
märklighet, ehuru ej genom sina poetiska egenskaper, ty det
är ännu icke en friboren produkt af hans egen ande. Där äro
ännu många och tydliga reminiscenser af hans föregångare,
särskildt Rudeen, men äfven Dahlstjerna och andra af tidens
kungaskalder. Dock höjer sig Frese äfven i poetiskt afseende
öfver de skalder, som samtidigt besjöngo denna märkliga hän-
delse. Men hufvudsakligen fäster man sig dock vid innehållet
och de fosterländska stämningarna i denna dikt. Ehuru sån-
gen vill vara en glädjesång och äfven gifver ett oförstäldt ut-
tryck åt den rådande glädjen, är den likvisst i än högre grad
ett eko af landets och folkets lidanden och af den fredslängtan,
som då uppfylde allas hjärtan. När man läser denna dikt, är
det som om solstrålarna och glädjestrimmorna skulle sticka
fram ur de mörkaste skyar och de dystraste sbuggor. Det är
den skälfvande ångesten öfver landets stora olyckor, hvilken
talar ur följande strofer:
Var ej vår ångest stor, vår vedermöda mycken?
Bedröfvelse satt främst, ehvart man om sig såg,
Af Sveriges krona föll så många dyra smycken.
Och hela riket låg liksom i själatåg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
