Samhällets fiende / Kapitel 12 (1909) Author: Leon Larson Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Finnarna som märkte att Magnus började draga sig ifrån dem, försökte nu på allt sätt att få honom åter till sig. De vore i viss mån rädda för honom, ty de hade under sin samvaro med honom väl oförsiktigt blottat en del av sina hemligheter och de voro nu rädda för att han på ett eller annat sätt skulle använda sig av det.

De visste icke riktigt var de hade honom, om han var att lita på eller ej. Han kunde ju vara av samma moraliska skrot och korn som de och ränna till polisen med en eller annan underrättelse. Och på så sätt förtjäna en slant.

Det var det som de fruktade mest och därför sökte de på alla sätt få honom bunden till sig. Och det skulle de lyckas om de kunde få honom att gå med på en eller annan brottslig handling.

Detta hade nog icke varit så svårt, det visste de sedan gammalt, men den affär som de nu hade för sig var av den art att de trots allt icke voro säkra på honom.

Magnus visste att de hade något i görningen, men vad det var kunde han icke förutse.

82

Han visste att de fiskade efter medhjälpare bland de »röda» och det tycktes som detta ginge bra för dem, ty de hade ofta så hemliga sammanträden hemma hos sig. Bland dessa var även Stenberg.

Ännu hade ingen anmodat Magnus att deltaga och han var glad däröver ty nu trodde han att han för alltid skulle slippa ifrån dem. Men han var ändock intresserad av den affär de hade för sig och i hemlighet försökte han taga reda på det. Men det var dock mycket svårt ty alla invigda voro ytterst försiktiga, de voro varnade från att säga något och sade heller icke mer än vad nödvändigt var.

Så en dag trodde han sig fått korn på vad det var för arbete de hade för sig och som var så hemlighetsfullt.

Han hade nämligen varit inne i en bokhandel en dag för att köpa sig en bok. Där inne stod även Stenberg, icke för att köpa böcker, utan för att se på en del kartor och sjökort.

De hälsade på varandra.

Vad ska du ha det där till, frågade Magnus, då han såg att Stenberg lade beslag på en hel del över skärgården.

-- Jo, vi ska bara göra en liten sjöresa. Ja du vet väl vårt ärende över till andra sidan. Broström ska vara med om’et.

Stenberg såg hemlighetsfullt på Magnus då

83

han sade detta och så försvann han med sitt paket under armen.

»Det där över till andra sidan» kände Magnus mycket väl till. Då kunde det icke vara tal om något annat än en liten dynamitsmuggling och det var ju inte så farligt. Och då Broström skulle deltaga så var han säker på att allt måste gå rätt till.

De skulle alltså utföra något nyttigt och det gladde Magnus. Ty allt för länge hade de nu slarvat bort sin tid med nattsudd och prat så det kunde gått vara på tiden att något praktiskt utfördes.

Nu ville han själv deltaga och han kände sig nästan frestad att anhålla om att få följa med på resan. Han fick lust att gå upp till Öberg och höra om det vore möjligt, men så åtrade han sig, sedan han tänkt litet närmare på saken. Det vore kanske dumt att visa sig alltför ivrig och det vore nog bäst om saken finge ha sin gång utan hans hjälp.

Då de icke förut anhållit om hans medverkan så ville de kanske icke ha något mer med honom att göra. De voro kanske trötta på honom, som han på dem. Och det vore så gott det.

Magnus sörjde icke.

Men ville de ha’ hans hjälp en annan gång så skulle han icke säga nej. Då skulle han gärna följa dem så långt han kunde.