| 76 |
Magnus hade sugits in i en virvel, ur vilken han icke kunde lösgöra sig. Han försökte väl, men han misslyckades alltid; han var för svag, hade för litet järn i kroppen.
För varje dag som gick, kände han hur han blev allt mer och mer oduglig för praktiskt arbete och han visste mer än väl, att han skulle duka under som människa, såvida icke en eller annan katastrof inträffade.
Det var många orsaker som samverkat till att göra honom till den han var. Först var det väl hans ungdom som mörk och kall låg bakom honom, som en öken av svält och umbäranden. Alltid hade han fått arbeta och slita som en hund, och då han såg att andra människor hade det bättre än han så började han nära agg till dem. Och då han så i sinom tid kom i beröring med klubbarna och påverkades av agitatorerna, så växte detta agg till ett vanvettigt hat mot samhälle och överklass.
»Samhälle» och »överklass», i dessa ord låg allt ont, allt uselt och allt simpelt som tänkas
| 77 |
Agitatorerna hade slungat sina förbannelser mot överklassen från tribunerna, skribenterna hade skrivit det i tidningarna och kamraterna sade det varandra man och man emellan.
Det var ingen av kamraterna, som tvivlade på, att icke det var den rätta sanningen, ty dessa voro av samma skrot och korn som Magnus.
Och som de aldrig hörde någon vederlägga det, så var det väl sanning.
Men ibland, då Magnus var ensam och kommit ur kretsen av hypnotiserande vänner, så vågade han tvivla på deras sanningar.
Då såg han ibland över vilken avgrund han och hans kamrater svävade och hur liten och svag den grenen var som han kravlade sig fast vid. Hans idéer hade ingen hållpunkt i verkligheten, de svävade som bubblor omkring i det blå och skulle falla tillsamman till intet så snart de tornade ihop med något hårdare föremål.
Allt var lögn från början till slut. Ingenting höll att ta på, ty allt var bara luft och bosch, trycksvärta och munväder.
Stockmans lära var en lära som alstrade odågor och permanent arbetslösa. Det var en skola för moderna brottslingar och ingenting annat. Om den fick utveckla sig vidare utan störande inflytande, skulle det icke dröja länge
| 78 |
Och han själv?
Ja, han var inte bättre, snarare tvärtom, eftersom han handlade mot bättre vetande.
Och det gjorde han ju.
Ruggiga och trötta hade de tre vännerna återkommit från Köpenhamnsresan. Och nu strövade de omkring på Stockholms gator på jakt efter rafflande nöjen. Men sådana voro svåra att åstadkomma ty hela skalan var för länge sedan genomgången. Men de nöjde sig med vad som fanns fast det icke var mycket.
Magnus vämjdes nu i deras sällskap och föraktade sig själv för att han någonsin följt dem åt. Då insåg han alltför väl vart detta liv skulle föra honom. Han var rädd för den framtid han gick till mötes, vid sidan av dessa förbrytare. Icke så som om han insåg det orätta i att plundra en bank eller begå en stöld. Det vore ju alldeles på sin plats då han levde i ett tjuvsamhälle, fullt med förbrytare och lagskyddade plundrare.
Samhället föraktade han och därför ville han bekämpa det med alla medel. Och i den kampen voro alla medel tillåtna, till och med mord och stöld. Ingenting kunde ännu övertyga honom om motsatsen. Och därför höll han på den nya läran.
| 79 |
Men varför han föraktade finnarna, sig själv och det liv han hade fört tillsammans med dem var att de rövade pengarna icke kom till sin rätta användning. De skulle ha gått till revolutionära ändamål, men i stället såg det ut som om vartenda öre skulle supas upp.
Väl kunde han ibland tänka och tycka att även det i stort sett icke kunde vara så orätt. Och att han som så många andra kunde ha rätt att roa sig om det även skulle ske på stulna mynt. Så orätt kunde det ju icke vara om han gjorde det. Han vore i så fall endast konsekvent, som till det yttersta följde predikarnas läror.
Han var dum, tyckte han ibland, om han avstode från någon njutning då det funnes tillfälle till det. Han hade rätt att roa sig om han ville, det vore en av människans heligaste rättigheter och ingen hade moralisk rätt att hindra henne från det. Lev livet så länge du kan det, njut av det som finns, tag det som du icke får och gör dig inga samvetsförebråelser då du tangerar gränsen till det otillåtna.
Så lärde anarkisterna, de rödaste av dem åtminstone och de hade ju rätt så till vida att det var konsekvent.
Men vad vore konsekvens för något, funderade Magnus ofta. Att det vore det följdriktiga slutet av något, att gå rakt fram utan att veja för något hinder hur stort det än var,
| 80 |
Men kunde en människa hela livet igenom vara fullt konsekvent utan att någon gång bryta mot sina idéer? I teorierna kunde hon det mycket väl, men icke i verkligheten. Det hade Magnus alltför väl sett, men han ville dock icke gärna erkänna det Ty den dag han gjorde det insåg han även att han måste pruta av åtskilligt på sina samhällsomstörtande idéer.
Och det gjorde han icke i första taget.
Men han ville dock icke i längden ha något ihop med finnarna. Han väntade endast på lämpligt tillfälle att få bryta med dem fullständigt. Under tiden höll han sig ifrån dem så mycket som möjligt och sökte i stället några av sina gamla vänner i Folkets Hus.
Visserligen hade han icke heller så stor
aktning för en del av de svenska revolutionärerna,
men han trodde dock att de voro i någon mån
ett strå ärligare än de finska. Det var
visserligen icke mycket, men det var i alla fall något.
