Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Edvard Mauritz Swartz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man diskuterade långt förut, man och man — ja, lika
mycket kvinna och kvinna — emellan, huru den unge
skådespelaren med det vackra och bleka ansigtet, de stora,
melankoliska ögonen och den svaga kroppsbyggnaden, huru han
skulle kunna uppbära denna roll, så uppfyld af olika, än
stormande, än reflekterande sinnesrörelser; man beskärmade sig
öfver teaterdirektionens oefterrättlighet, att pålägga en
debutant en så halsbrytande uppgift, och om någon var i tillfälle
att upplysa om att den unge skådespelaren sjelf valt Hamlets
roll till sin debut, så förvånades man öfver att denne så litet
kände sig sjelf, då han kunde tilltro sig utförandet af ett
sådant jätteverk. Det var ingen som insett att han under många
år förberedt sig for den djerfva bragd som han nu stod
färdig att våga, och man får derför icke undra på att den
allmänna uppmärksamheten var spänd som en bågsträng, fardig
att brista.
Klockan blef half sju, den korta introduktionen i
orkestern var redan spelad och forhänget höjde sig långsamt öfver
de månbelysta fastningsutanverken vid Helsingör. Den
mästerliga inledningen till stycket, utan all motsägelse den
oöfver-träffligaste exposition som något hittils skrifvet teaterstycke
ännu kunnat uppvisa, utbredde sin hemlighetsfulla tjusning
öfver salongen, der äfven den mest prosaiske varelse kände en
gåtfull rysning bemäktiga sig, när vålnaden långsamt
framskred i den månljusa bakgrunden, — Horatio och de bäfvande
skyltvakterna besluta att uppsöka prins Hamlet for att berätta
honom nattens underfulla syn — och skådeplatsen förvandlas
till konungasalen, der brodermördaren och hans drottning
uppträda i festligt tåg, företrädda af sitt hof.
Förströdd lyssnar publiken till konungens skenheliga ord,
en brusning som af en annalkande stormvind far igenom
salongen och derpå inträder en graftystnad — der står han längs
i bakgrunden, den svartklädde prinsen, med sorgens djupa
tyngd öfver gestalt och anlete — en bildstod, talande i all
sin tystnad, helgjuten som om den mejslats af mästarhand,
manligt skön och smidig på en gång, med en prägel af
nästan barnslig vekhet utbredd öfver de milda dragen, medan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
