Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ”BRAND-PETTER.” Historien om ett öknamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kusin, och med dem delade lilla dockan både makten
och omsorgerna i huset.
Den gamla fastern var i det hela en snäll och
oförarglig gumma, om hon också inte helt och hållet
kunde förgäta att hon förut varit numro ett inom
inre departementet, och nu inte var annat än numro
två, ja till och med numro tre, om man skulle räkna
rigtigt noga. Ty den halfgamla mön passade på när
hennes kusin, på hvilken hon sjelf i unga dagar haft
sina ganska djupgående spekulationer, på detta sätt
gjorde henne en dubbel orätt både genom att gifta
sig och att inte gifta sig med henne, och tog från den
stunden ett tyst men säkert välde både öfver unga
frun och gamla fastern. Och i synnerhet bet hon sig
ordentligt fast i sin ställning, när barnen kommo.
Den förstfödde sonen blef från första stunden hennes
stora favorit, och honom skämde hon bort så
grundligt och eröfrade så helt och hållet för sig sjelf, att
modern knappt vågade se på honom, mycket mindre
försöka hålla efter honom, när detta började behöfvas.
Och många gånger tyckte nog också unga frun att
den halfgamla kusinen var bra att ha’, när hennes
pligter som värdinna togos allt mera i anspråk, ju
vidare grosshandlaren utsträckte sina affärsförbindelser,
och ju flera middagar och supéer i följd deraf måste
gifvas för att hålla handelsförbindelserna öppna. Det
tycks nämligen hos en stor del af våra affärsmän vara
ett axiom, att utan öfverdådiga middagar kan man
inte göra några affärer, och om man inte ger stora
supéer, så har man ingen kredit. Och märkvärdigt
nog ser det också ut, som om de skulle ha’ alldeles
rätt i dessa sina åsigter, ty det är högst sällan som
någon tvekar att infinna sig på en sådan supé, om
han också mer än väl vet att det egentligen är
vinhandlaren, delikatessförsäljaren, slagtaren och
sockerbagaren, som bjuda på förtäringen.
Jag kommer ihåg en historia som i det fallet är
mycket upplysande för våra seder och bruk. Det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
