Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - [Ordbok] ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stut ingår i några Norrländska
växtnamn, såsom Björnstut
(Heracleum l.), Myrstut och Slökestut (dessa
håda för Angelica L.). Ordets härkomst
är oviss, men som ifrågavarande
växters stjelkar hafva ihåliga leder,
liknande tutor, är härledningen af tuta, med
omslags-s, ej osannolik. Benämningen
Tjuton för Angelica, hvilken plägar af
harn användas till hvisselpipor, synes
dock häntyda på tjuta. Abbedissan
Hildegard har Stutgrass, ett namn som
man ej lyckats tyda.
Styfmorsviol, se Viol.
f Stynggräs, n. = Stålört.
Ståltrådslaf, se Laf.
Stålört, f., ett utmärkt örtslägte,
tillhörande Bitterväxterna, med
motsatta blad, blå blommor oeh enrummigt
fröhus: Gentiana L. Arterna af Stålört
hafva bitter smak, men i hög grad
to-niska egenskaper, hvilka liksom
stål-sätta organismen.
Allmän Stålört,
Fält-stålört,blomkronorna fyrklufna, med fransade fjäll
kring svalget: G. campestris L.
Klock-stålört, blommorna stora,
klocklika, utan fjäll i pipöppningen:
G. Pneumonanthe L.
Äng-stålört, Bitter Stålört, lik
Fältstålörten,men blomkronorna
fem-klufna: G. Amarella L.
Ädla eller Norska Stålörten, se
Baggsöta.
fStåndpes, Ståndpers, m.,Dalsl.
m. fl. st. = Nosserot.
Stånds, m., Boh., en art af slägtet
Boört: Senecio Jacobcea L.
Stäggan, f., en stinkande art af
Meli: Chenopodium Vulvaria L.
Stäkra, f., ett gammalt, allmänt
bekant namn på en växt, som skall
vara dödande för hästar; men hvilken
växt dermed menas, har, såsom i
afse-ende på Uagräset, varit mycket ovisst.
Linné hänförde namnet först, enligt
uppgift i Norrland, till Alopecurus
geniculatus l. Detta var dock alltför
orimligt, hvarföre han i sin Gotländska
resa (s. 298) förde namnet till Alisma,
hvilken ock af alla våra äldre
författare och än i dag på vissa orter antages
vara Stäkra. Men sedermera i sin
Vest-göta resa (s. 47) säger han sig hafva
lärt känna den äkta Stäkran, nemligen
Phellandrium, en Umbellat med
upp-repadt delade blad och nästan
klotrunda frukter, hvilken vore ett starkt
gift för hästar. Det är ock denna som
nu allmänt kallas Stäkra (i Kalmar län
Kaxstäkra). Under Linnés Skånska
resa inträffade likväl ett nytt uppslag
i saken. I beskrifningen öfver denna
resa (s. 182—185) omtalar han,
hurusom hästar i Malmö åto Stäkra
(Phellandrium) i största ymnighet utan att
deraf lida något men, hvarföre sjelfva
växten måste frikännas från giftig
verkan, hvilken deremot af Linné
till-skrefs en derpå sig uppehållande
insekt, Curculio paraplecticus. Denne
torde dock äfven befinnas oskyldig. I
min tanke är Cicuta (Sprängörten) den
rätta, ursprungliga Stäkran; det finnes
dock intet skäl att nu ändra växtens
faststälda namn: (Enanthe
Phellandrium Lam.
i Stämgräs, n., Ångerm. =
Vänderot.
i Stärkebär, n., den mycket
sammandragande frukten af Slån (någon
gång kallad Stärkebärsbuske).
i Störböna, f., arter af Böna
(Phaseolus l.), som vinda sig omkring en
uppsatt stör.
Sudare, Sultråd, m., ett slägte
bland Tångväxterna, liknande en grof
tråd: Chorda Filum, (l.).
Suga, f., Sugeväxter, m. pl., en
allmänt känd benämning på
växtfamiljen Labiatce 3vas.(Verticillatce l.), med
ledade stjelkar, motsatta blad,
blommorna skenbart i krans uti bladvecken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
