Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugonionde kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig blodet i ansiktet. Det var inte stora sår, han fått,
endast några nagelklös, men det ryste ändock i honom, när
han såg att näsduken blifvit rödfläckig efter torkningen.
Han, som så ofta å frälsningsarmens platform vittnat
om "blodet", om det blod, som runnit ned i sanden på
Golgata kulle, han hade nu fått gjuta sitt eget blod...
Men hvarför? I strid med några druckna från gullkrogen,
i strid om en kvinna, som sjelf var drucken och från
hvilkens läppar flödat eder och fula ord ...
Det var hemskt att tänka på ...
När han suttit där en stund, såg han en
poliskonstapel, hvilkens pickelhufva glänste till vid en gaslykta, närma
sig trappan där han satt. Han var rädd att bli tagen för
en »uteliggare» och steg därför hastigt upp och började
gå nedåt Berzelii park igen.
Han fortsatte öfver Norrmalmstorg och förbi
Kungsträdgården. Klockan kunde nu vara omkring half två.
Gatorna voro temligen folktomma. En kjortel syntes dock
här och där vifta i gathörnen.
När han kom till hörnet, där Hamngatan skär öfver
Regeringsgatan - en af de viktigaste trafikpunkterna i
hufvudstaden - hörde han ett stycke nedåt sistnämda
gatan mot Gustaf Adolfs torg ett starkt oväsen. Synbarligen
föreföll det något uppträde. Han hörde starka skrik, hvilka
påtagligt härledde sig från en kvinlig varelse. Det var
icke mycket folk samladt ännu, men det strömmade till
mer och mer, trots den sena timman.
Nyfiken skyndade han ditåt för att se, hvad som var
på färde. Han var riktigt glad för att få någonting att
rikta sina dystra tankar åt, någonting att förströ sig med.
Han trängde sig så långt fram han kunde.
Javisst, det var en kvinna, som skrek. Hon skrek i
ilska. Två poliskonstaplar befunno sig alldeles intill henne.
De höllo synbarligen i henne. De ville draga henne med
sig, men hon gjorde motstånd. Och för hvarje steg som
de fingo henne fram, brutalt, hårdhändt, gaf hon till ett
skrik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
