Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den strimmiga epeiran - Limspöet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
ut sig, bliva vridna band, som i mitten genomlöpas
av ett mörkt streck, den inre håligheten.
Genom dessa rörformiga trådars väggar torde
vätskan småningom sippra ut, så att nätet blir
klibbigt. Ty klibbigt är det, så att man riktigt
häpnar däröver. Med ett smalt halmstrå vidrör
jag tre eller fyra trådar av ett nät. Hur svag
beröringen än är, fastna trådarna genast vid halm-
strået. När jag lyfter detta, följa trådarna med,
dragas ut, bli två eller tre gånger så långa alldeles
som en gummitråd. När de slutligen spännas
för hårt, göra de sig fria utan att brista och åter-
taga sin ursprungliga ställning. De sträcka ut
sig genom att rulla upp sina spiraler, de förkortas
genom att rulla ihop dem igen, och de bliva klib-
biga, därigenom att de överdragas med den klib-
biga vätska, med vilken de äro fyllda.
Spiraltråden är alltså ett kapillärrör av allra
finaste slag. Den är spiralformigt rullad, för att
den skall hava en elasticitet, som tillåter den att
utan bristning sträcka ut sig under det fångna
villebrådets sprattlingar. Den har i sin kanal
ett reservförråd av vätska, så att den genom stän-
dig utsippring kan förnya ytans klibbighet, efter
hand som den minskas genom luftens inverkan.
Det är helt enkelt underbart! :
Epeiran jagar inte med snaror, utan med lim-
spön. Och vilka limspön! Allt fastnar på dem,
till och med maskrosens dun, som -sakta snudda
vid dem. Men epeiran själv, som är i ständig berö-
ring med sitt nät, fastnar inte själv i det. Varför?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
