Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den filosofiska och teologiska moralen - II. Filosofisk moralåskådning - B) Hellener och romare - 7. Den storsinnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
321
vara i sann mening storsinnad; ty det är icke möjligt utan att äga
alla moraliska egenskaper.
Ära och vanära äro sålunda de ting, till hvilka den storsinnade
har att mest taga hänsyn. Om nu den äran som vederfares honom
är stor. och de, som gifva honom den; människor af förtjänst, sä
gläder han sig; men dock måttligt, emedan han känner det såsom
något som bör tillkomma honom eller som något för ringa för hans
förtjänst. Ty för den fullkomliga dygden kan ingen ärebetygelse vara
värdig belöning. Emellertid mottager han den, emedan han icke kan
undfå någon större . . .
Jag har sagt, att det egentliga föremålet för den storsinnades
dygd är ära och vanära. Men också i fråga om rikedom, makt, lycka
eller olycka i det mänskliga lifvet förhåller han sig lugn och
måttfull, hurudan än hans lott i världen må blifva; hvarken
omåttligt glad öfver sin lycka eller öfver sig gifven i olyckan. Detta är
att vänta af honom, då han förhåller sig på samma sätt till äran,
som för honom är det högsta af allt godt. Ty hvarför sträfvar
någon efter rikedom och makt om icke för ärans skull, som därmed
följer? Den som nu anser själfva äran som något ringa, den^skall icke
heller akta öfriga jordiska förmåner särdeles högt.
Den storsinnade hvarken uppsöker faran eller är oförvägen för
bagateller. Blott för ett stort mål underkastar han sig villigt faran,
och en gång däri skonar han på intet vis sitt lif, enär han icke
håller lifvet för det högsta goda.
Den storsinnade är benägen att göra väl emot andra, men han
är blyg, orn han skall mottaga välgärningar. Ty välgärningar
bevisa alltid en öfverlägsenhet hos den, som gör och en underlägsenhet
hos den som mottager dem.
Han är också benägen att vedergälla välgärningar med ännu
större sådana. Han synes också oftare och med större kärlek erinra
sig dem han bevisat välgärning än dem, af hvilka han mottagit
tjänster. Ty när den, som mottagit det goda i visst afseende är
underordnad gifvaren däraf, men han gärna vill vara upphöjd öfver andra,
så tänker han gärna på de tillfällen och omständigheter, då han
bevisat välgärning, men ogärna på dem, då han mottagit. Därför hos
Homerus erinrar icke Thetis Jupiter om de tjänster; som han bevisat
henne, utan orn dem, han fått röna af henne. Likaså gjorde
Lake-dämonierna, då de bådo Atenarne om hjälp.
Densamme, Nikom. Etiken IV ’Boken.
Från Kunskapens Träd. 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
