Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den filosofiska och teologiska moralen - II. Filosofisk moralåskådning - B) Hellener och romare - 4. Själens natur - 5 - 6 - 7. Den storsinnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320
genom tanken sammanfattas till ett. Men detta är en erinring af
det, som vår själ en gång såg, då hon färdades med gudomen och
såg upp öfver det, som vi kalla vara, och lyftade sig upp till det
sant varande. Därför får också med rätta blott filosofens själ
fjädrar, emedan han med sitt minne efter förmåga håller sig till det,
vid hvilket gudomen befinner sig och därigenom är gudomlig.
Endast genom att rätt använda dessa erinringar och inviga sig genom
fullkomliga invigningar kan en människa blifva verkligen fullkomlig.
Under det hon sålunda afhåller sig från mänskliga sträfvanden och
håller sig till det gudomliga, bannas hon af mängden såsom varande
förryckt, men att hon är hänförd af gudomen, det inser icke mängden.
Platon, Phaidros, öfv. af Dalsjö.
5.
Så är då dygden en föresats och färdighet att i våra
subjektiva drifter och böjelser hålla måttan, såsom förnuftet bestämmer
henne och på det sätt och vis som den förnuftiga människan
bestämmer.
Aristoteles, Nikomantiska Etiken. Il Boken FI, 15.
6.
Den dygdige har, i samma mån han är dygden, sin glädje i
alla sådana handlingar som öfverensstämma med dygdens lagar,
under det han har afsky för alla af ondska och låghet härflytande
handlingar, alldeles som en musiker som gläder sig åt de sköna tonerna,
men hvars öra lider af de falska.
Densamme. IX Boken IX, 6.
7.
Den storsinnade.
Den verkligt storsinnade måste alltså vara en moraliskt
fullkomlig människa. Det är det stora i hvarje dygd som tilltalar
honom. En feg flykt, en orättvisa skulle icke öfverensstämma med
hans karaktär. Ty af hvilken bevekelsegrund skulle den, som anser
intet jordiskt stort, begå nedrigheter och orätt? Om man genomgår
de enskilta dygderna, skall man fmna, att det vore löjligt att vilja
synas vara en storslagen man, då rnan icke ens är en god
människa?
Storsintheten synes alltså vara något, som liksom förlänar
dygderna en ytterligare prydnad och glans. Hon gör att de synas större,
men kan själf icke utan dem äga bestånd. Därför är det svårt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
