Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Religionsfilosofiska åskådningar på icke-kristlig grund - III. Ateismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
231
insåg väl, att "en finnlapp måste kureras på helt annat sätt än en
Trondhjemsborgare." Ty detta var prästens ord, och häri bestod hela
hans försvar. Man fann, att det hade grund för sig.
Hvad de teoretiska gudsförnekarne angår, så måste man söka
att vinna dem blott genom grundliga bevis och föreställningar. Ty
då de genom skrifter och skenfagra ord kunna hafva blifvit förförda
till otrohet, så kan man ock hafva förhoppning att bringa dem åter
till den rätta vägen genom en grundlig undervisning och förnuftiga
förmaningar. Och i anseende till denna förhoppning kan man unna
•dem en tids vistelse i en republik. Jag säger "en tid", ty att för
all framtid tåla dem, torde icke vara rådligt, ty en ateist, som icke
har någon annan Gud än sin egen ära, gör sig icke samvete att
begå de största synder och afskyvärdaste skälmstycken, om dessa
blott kunna ske uti tysthet samt hemlighållas.
Jag vill här afbryta detta ämne och vidfoga min afhandling
-en särskild anmärkning, som består däri, att man finner bland
ateisterna äfven personer, som söka ingifva andra sina åsikter.
Intet är egendomligare än att det gifves människor, som rätt ifrigt
bemöda sig att föra andra från en tro, hvarvid man dock, såsom de
själfva medgifva, intet kan vinna. En vidskeplig ifver är straffbar,
men omvändelseifvern hos en människa, som alls intet tror, är
dåraktig och löjlig. En vidskeplig svettas och arbetar att bringa andra
till vidskepelse, hvilket väl är begripligt, ty han hyllar den åsikt, att
hans vidskepelse är en saliggörande tro. Han uppoffrar också
understundom andra i denna sin ifver, och detta kan äfven inses, ty
han tror, att det är tillåtligt att fördärfva kroppen för att rädda
•själen» Men en ateist kan icke angifva något skäl för sitt
omvändelsebegär. Han söker att bibringa andra en mening, hvilken,
såsom han själf icke förnekar, icke länder dem till någon fördel.
Han lockar och smickrar och försöker allt hvad han kan utan att
lofva något. Han bemödar sig att värfva proselyter och säger till
dem på samma gång, att de icke hafva att vänta någon lön eller
sold. Hvad skulle man säga om en officer, som använde all sin
vältalighet att värfva soldater, men afslutade sitt tal därmed, att de
måste tjäna utan sold? Huru konstnärligt och vackert än detta hans
tal vore affattadt, så skulle man dock icke annorlunda kunna anse
detsamma, än som en samling af ord utan betydelse. Och just
detta måste man anse om en ateists omvändelseifver. Man kan
jämföra en sådan ateistisk proselytmakare med en spelare, som
svettas och ängslas vid brädspelet, så att han darrar, oaktadt han spelar
om intet.
Holberg, Moraliske tanker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
