Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
systrarna sjunga så gudomligt. Det var en lång
flicka med solbrändt ansikte, svarta stränga ögon,
röda läppar och en stor ocli dristig röst — hon
sjunger, som om hon frågade, och det föreföll mig,
som om en bitter tår fuktat hennes toner.
Mitt ben var läkt, jag funderade på att ge mig
af och kunde redan arbeta igen. Så en dag höll
jag på att skotta snö, och då kom samma sångerska
gående långsamt och liksom förstelnad. I högra
handen, som låg tryckt mot bröstet, höll hon
radbandet, den vänstra hängde slappt ner vid sidan,
läpparne voro sammanbitna, ögonbrynen rynkade,
ansiktet blekt. Jag bugade mig för henne, hon
kastade upp hufvudet och såg på mig, som om
jag en gång gjort henne något ondt.
Detta retade mig, och för öfrigt tyckte jag inte
om sådana där unga nunnor.
»Hur är det, unga flicka», sade jag, »det är
visst inte lätt att lefva?»
Hon stannade och flammade upp.
»Hvad sade du?» frågade hon.
»Det är svårt att betvinga sig», sade jag.
Då föll hon genast öfver mig med ett hätskt
framhviskadt:
»Djäfvul!»
Och så skyndade hon hastigt sin väg, som en
svart molntapp på en stormig dag.
Hvarför jag sade henne detta, kan jag icke
förklara, — just vid den tiden flammade allt oftare
dylika tankar upp hos mig och flögo som en gnista
rätt i ögonen på någon. Det föreföll mig, som
om alla människor ljögo och gjorde sig till.
En stund efteråt fick jag se henne igen på en
annan gångstig. Och jag blef ändå mer förargad,
— hvarför var hon så där inhöljd i svart, hvad
gömde hon sig för? När hon kom i jämnbredd
med mig, sade jag:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
