Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En tröst återstår, jag har ej en medmenni-*
skas blod att svara för. Min största
villfa-relse var, att jag gjorde den der utsväfvande
menniskan till min vän; han blef mitt
för-derf. Litet trodde jag för några år sedan, att
jag skulle falla fÖr hans hand; men jag för«
låter honom, så sannt jag sjeif hoppas
förlåtelse! Är presten, som efterskickades,
kommen? — Min käre Russell, detta ble.fve ett
för allvarsamt värf för er. Han är bär? —
Låt mig då se honom/’
Vivian lemnades på en stund åt sin
enskilda andakt. Presten inkallade sedan Russell.
Han fann sin vän lugnad och beredd.
Vivian utsträckte sin hand, tackade honom ännn
en gång, och dog!
’’O, han var värd ett bättre öde!" tänkte
Russel. ”Med ett sådant hjerta! Med
sådana talanger! Och så ung! Med blott ett
karaktersfel! O, min vän! är då allt förbi
och allting fåfängt?"
Vivians mor och enka anlände just i
detta ögonblick. Russell och lord Glistonbury,
som följde dem andlösa i spåren, kunde icke
hindra dem att inträda i rummet. Moderns
sorg gränsade till förtviflan; men denna fann
lindring i tårar och rop. Lady Sara göt
ingen tår och fällde intet utrop, utan
framgick, känslolös för allt motstånd, tillsängen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
