Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugutredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppsluppna ungdomar, under sång och skrål, arm i arm kommo tågande över torget. »Turturduva» skrek en röst efter henne.
»Låt henne vara, det är ett kuttrande par!»
»Jag är tacksam om ni vill följa mig», sade hon brådskande, i det hon drog väderhuvan ner i sitt ansikte och med något framåtlutat huvud började hon med raska steg vandra i riktning mot staden.
Huru upptagen Emelie än var av sina egna tankar, kastade hon en granskande blick på sin följeslagare, vars något torftiga klädsel stod i harmoni med hans bleka, tärda ansikte — en ynglings anletsdrag, utan att äga ungdomens sorglösa uttryck.
De vandrade vid varandras sida utan att växla några ord, och Emelie försjönk alltmera i sina egna grubblerier.
Huru oförsynt hade man icke behandlat henne! De tårar hon tillbakahållit fingo plötsligen fritt lopp, och hon tryckte näsduken några sekunder för sina ögon.
»Ni hade verkligen rätt», sade hon halvhögt, »men jag tror nästan att jag blev mera skrämd än det egentligen var någon fara.»
»Ni förstod att dra’ er ur den», sade han med ett småleende vid hågkomsten av det tragikomiska i att se en dam och en herre hoppa som besatta ur en vagn, för att sedan blint rusa framåt. »Jag gav mig också åstad, nästan på samma gång som ni själv», fortfor han, »och tog en omväg för att genskjuta... lyckligtvis var ni inte längre förföljd.»
»Jag vet inte, hur jag nog skall kunna tacka er!...»
»Tacka», upprepade han; »än om det låg i min egen fördel att springa mig varm?... Uppriktigt sagt var jag halft förfrusen, men er flykt satte liksom nytt liv i mig... det är jag, som står i tacksamhetsskuld till er...»
Emelie gav honom återigen ett flyktigt ögonkast, och fattande hennes föreställning, att han kanske hörde till de lättsinniga brödernas antal, som glömt portnyckeln och missräknat sig på att kinesa hos en vän, tillade han: »ni gissar inte rätt, jag är inte någon rucklare... man promenerar inte alltid hela natten precis för sitt nöje... men jag är inte någon nattvakt och inte någon lykttändare heller.»
»Ni är kanske stjärnkikare», inföll Emelie, vars tårar hade avstannat och nu icke kunde tillbakahålla ett leende.
»Häremot skulle jag inte ha något att invända, såvida min lyckas stjärna inte gått i moln.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
