Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugutredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Om ni ger mig hopp», viskade han ömt, »måste vi följas åt... måste ni alltid stanna hos mig...»
Hon gjorde icke någon invändning och leendet lyste i hennes blickar, medan hon nästan kände sig som en fånge, färdig att avskaka sig tryckande bojor.
Betjänten hade sprungit ned från kuskbocken och på sitt vanliga ödmjuka sätt öppnade han vagnsdörren. Denna var lyckligtvis vid samma sida som Emelie hade sin plats och, innan greve Löwen hann följa henne, hade hon hunnit ett långt stycke framåt gatan.
Att i betjäningens närvaro börja en kapplöpning var icke i greve Löwens smak, ehuru han i första ögonblickets harm att se sig besviken rusat efter Emelie några steg. Ett kväft skratt i hans närhet väckte honom till besinning. Han skulle endast göra sig löjlig utan utsikt att erhålla någon fördel. Med en ed vände han sig om, men hans skarpa blick upptäckte endast två orörliga statyer väntande vid släden. Tjänarna voro alltför väl dresserade för att i hans närhet våga ha öron och ögon för något annat än att lyda hans befallningar, men i tvärgatan vid sidan om honom varsnade han en manlig figur, vilken så att säga riktigt ’lade benen på nacken’.
Emelie hade emellertid vänt om hörnet till Fredsgatan samt uppnått Gustav Adolfs torg. Hon skyndade framåt lika lätt som de snöflingor, vilka hade börjat falla.
»Förlåt», sade en röst bakom henne. »I den här tidiga morgonstunden kan ni lätt träffa på nattsvärmare... om ni därför tillåter», och bredvid henne vandrade nu en man, som artigt lyfte den blanka, något slitna hatten, »om ni tillåter, vill jag gärna ledsaga er.»
Emelies blickar mötte ett blekt, något tärt ansikte, under det hon nästan andlös såg sig tillbaka.
»Jag var i närheten, då ni... då ni skyndade bort», tillade han något dröjande på orden. »Jag tänkte, att ni kanske blivit skrämd och att ni måhända inte skulle misstycka, om jag tillbjöd mig... jag menar, om jag på något sätt kan vara er till tjänst?»
Den tvekan, varmed han tilltalade Emelie, lugnade henne. Sedan hon övertygat sig om, det hon ej vore förföljd, hade hon åter blivit trygg, men att det erbjudna beskyddet dock icke var att försmå visade sig nästan i samma ögonblick, då några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
