Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nu, gode gud, nu», utbrast han och slöt henne utan
^lla omständigheter fast intill sitt hjerta, »nu, Marie Louise,
är du min!»
»Ja, Wiliam», hviskade hon sakta, »nu är jag din ...»
» ... och salig, lyeksalig liksom jag — min med den
fulla känslan, att du aldrig förr än nu varit lycklig?»
»O, Wiliam, hvarför dessa ord?»
»För det, min älskade, min outsägligt älskade, att jag
måste höra dem! Jag behöfver en stor ersättning för alla
de lidanden, som du tillskyndat mig — säg hvad din egen
känsla i detta ögonblick talar?»
»Min egen känsla», svarade Marie Louise, i det hon
lät Wiliam med armen om hennes lif draga henne ned
bredvid sig på soffan, »ack, den säger mycket! Först och främst
frågar den: skall väl du, Wiliam, fullkomligt kunna glömma
och förlåta, att det fens en tid, då de oädlaste
bevekelse-grunder återhöllo mig från att uttala de känslor, hvilka lefde
inom mig? Och sedan: Skall, väl jag, sedan dessa många
år förflutit, sedan jag varit en annans maka, kunna blifva
för dig hvad du fordom trodde och väntade? O, det är
mycket, mycket mer, jag ville nämna... men jag kan ej
nämna det!»
»Min ömma, min ljufva Marie Louise, bjud alla dessa
oroliga farhågor att tystna för evigt! Hvarken nu eller
någonsin kunde jag vara så oädel att minnas denna tid, om
ej för att beundra och tillbedja det hjeltemod, med hvilket
du burit de olyckor, som deraf uppstått — nej, min
älskade, det försvunna hör oss icke till, och vi låta det gerna
hvila. Men det närvarande, den strålande framtiden, den
är vår, din och mivi gemensamma egendom... Du
undvek likväl att svara på min fråga, min bön — skulle min
storsinta Marie Louise neka sin tillkommande make
välsignelsen af den visshet han eftersträfvar?»
»Min Wiliam, hvad behöfver du orden, då du kan läsa
i min blick? Men hvarför skulle jag vara motsträfvig i
detta, hvarför kan jag icke så gerna säga, att jag aldrig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
