Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rummet skulle bäras ned på gården och flera av
gästerna flyttade sig till fönstret för att ännu en gång
genom en undanböjd flik på det vita lakanet uppfånga
en skymt av den saknade och aktade mannens sista
vilosäng, det i rummet uppstod ett slags hemskt, men
sakta buller, vilket förmodligen väckte Evelyn ur
hennes dvallika stillhet — denna förklaring var
åtminstone den enda förnuftet kunde ge på vad som nu
inträffade.
I samma ögonblick likvagnen mottog den svarta
kistan, reste sig Evelyn hastigt upp i hela sin
döds-bleka skönhet; och medan hennes ansikte avslöjade en
förklarad hänförelse, utsträckte hon armarna, liksom
hon velat omfamna någon, i det hon sakta med
outsägligt ljuv och smekande röst viskade: »Farväl —
du skall icke vänta mig länge!» Hon sänkte huvudet,
rörde läpparna liksom till en sakta kyss och sjönk
sedan tillbaka ned på soffan.
Gripen av Evelyns vålnadslika utseende, hennes
glänsande blick och hemska profetia, svimmade
konsulinnan av förskräckelse, medan friherrinnan
ångest-fullt lutade sig ned över henne och viskade: »Min
Gud, mitt barn, vad var det?»
»Det var han», svarade Evelyn så tydligt, att nästan
alla hörde det, »han kom och tog farväl av mig.»
Efter uttalandet av dessa ord föllo Evelyns
ögonlock tungt tillsammans i en sömn, som varade under
många timmar.
LXIX.
På Evelyns underbara vision följde ett tillstånd av
fullkomligt redig stillhet. Men aftonen innan
Constance skulle resa — ty nu kunde varken böner eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
