771 (Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - T - TÅB ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tåvvóss, af oss, tåddar, af dem, tåvven, af honom,
tåsse, af sig. Hs. (Db.). N. tå, af.

TÅB, tåbe, s. tabbe.

TÅDD, m. liten pilt; försmädligt. Åm.

TÅÐÅ, s. tad.

TÅE, s. tå 1.

TÅG 1 (pl.-er), f. 1) långa ooh tunna
trädrötter; sugrötter. Norrl.; 2) ranka, slingerväxt. Fl.
(Öb.). N. tåg; fn. tág. Jfr tjuga 1.

Lit-tågär, s, lit, 3.

Tåg-bär, n. stenbär, jungfrubär, frukten af
Rubus saxatilis. Norrl. Tag-bär, n. Bhl.:
krasbär el. klas-bär i J. Marie bär, Ul. Busken
kallas tågbärs-rais, n. Dl. (Elfd.). Andra namn
anföras af Linné (fl. sv., ed. 2:a, s. 173),
Retzius (fl. oec. 2, 622). Gl. sv. (Frank.) togbär,
krassbär, jungfrubär, jungfru Marié bär;
(Bromel) tågbär, klaasbär, jungfrubär; n. tågebär.

TÅGA, tåge, tåglig, tågna, tåg-nagel, -pinna,
-stikka, tåge-garn, s. tjuga 1.

TÅGGEL, Tåggla, m. & f. nom. appellat.,
bonden och hans hustru i Tågården (Hångsdala
s:n). Vg. Jfr tå 1.

TÅ-HÄTTA, -il, s. tå 2.

TÅI, m. & n. tö. G. Fn. þeyr, m.

Tö-bröde, n. starkt töväder, djup snö med
slask, såsom vid islossningen. Sk. (Ox.).
Tö-bräkk, n. Sk. (Ing.).

TÅILA, f. spilkråka: Picus Martius. G. (F.).
Ihre (DL.) anför tolja, men det är tryckfel i st.
f. tojla.

TÅISTA, v. n. idissla. G.

Tåist, f. idissling. "Han har mist tåisti":
1) om boskap, som under idisslingen tvungits
till arbete och måst nedsvälja det idisslade;
2) säges äfven om en menniska som bragts ur
fattning. G.

TÅITA (ipf. tåtti, sup. tått), v. a. eg. låta tuta;
bortskrämma genom tutning. G. Fn. þeyta
(þeytta, þeytt). Jfr tiota.

TÅID-HUMMLA, f. utlakad humle; humle som
nyttjats vid brygd. G. (F.).

TÅKA 1, v. n. 1 rinna sakta och långsamt. Sdm.

TÅKA 2, f. dimma, töcken. Bhl., vg., kl., bl.
Tåga, Bhl., sk., hl.; tuka, tukä, täukä, G.; tåkka,
Ög.; tuke, Nb.; tukku, Vb. Fsv. tokka, f.
töcken. S.S. 2, 240; tuka. f. Cod. A. 49, f. 160 v.;
fn. þoka; n. toka; d. tåge; ns. daah, id.

Tågig, adj. töcknig, dimmig. Hl. Tåged,
tugged. D. tåget; ns. daakig.

TÅKER 1, n? tredubbelt fisknät. Bl., sm.
Töker, n. skottnät. Tökkernät eller tôkkelnät, n. id.
Vg. (Elfsb.). D. d. tåger, tåver, n.; gl. d. togher,
togger. Mlb., DL, 585.

Tokker-stång el. tokkel-stång, f. pulsstång,
stång som begagnas till att skrämma fisk i nät
eller håf. Pols, m., id. Vg.

Tåkkra (tôkkra), v. a. 1 fiska med nät på
det sätt, att nätet utspänncs halfcirkelformigt
ett stycke från land, hvarpå fisken medelst
pulsning inifrån drifves i nätet. Tokkla, id. Vg.
Gl. d, togre.

TÅKER 2, m. en menniska, som är långsam
och trög i sina vändningar, göromål, o. s. v.
Såker, såkel, m. id. Vg. Jfr tåglig.

TÅKKA, s. tókka.

TÅL, f. 1) afkok på albark (eller i brist deraf
sälg), hvarmed fiskenät färgas; 2) limblandadt
vatten, beredt genom kokning af fiskfjäll och skinn,
hvaruti de färgade näten doppas för att fästa
färgen. Vb., nb. Jfr ir. tolg, färg.

Lim-tåL, f. afkok af fiskfjäll och skinn,
hvarmed på förenämnda sätt färgad fiskredskap
öfvergjutes och sedan torkas att färgen ej må
så snart upplösas. Detta göromål heter att
lim-tåål (ipf. -ä), v. a. Vb.

TååL, (ipf. o sup. -ä), v. a. färga och
limdränka nät och notar med afkok på albark och
fiskfjäll. Vb.,nb.

TÅLA 1, v. n. 1 dröja. Ul., vg. (Vadsbo). Töl
(ipf. -ä), v. n. dröja, långsamt förrätta. Vb. Fn.
þola, perdurare. Jfr tula 2.

TÅLA 2, v. n. 1 gå såsom små barn. Vg.
Jfr tulla 1.

TÅLL, s. tall.

TÅLLSA NER. v. a. trampa ner. "Tålisa ner
åkre". Fl. (GK).

TÅLLÄ. s. tulla 3.

TÅLUG, s. tala.

TÅLUN, s. tóllig.

TÅMAS-FINGER, s. tuma.

TÅN, s. tunn.

TÅNA 1, f. barnlinda, svep. Vl., vg., ög.
(Gullbergs h.), sk. (Ox.). Tån, f. Sm.; tana, f. id.
Hl. (Värö), bhl., dls. Fsv. tana, f. bindel,
hvarmed barn lindas. Cod. A. 27, f. 138v. S.Marg.
f. 2 v. Rimkr. s. 561. Jfr gr. ταινία, f. band,
bindel.

Bån-tåna, f. eg. barnlinda. Ordet brukas i
följande talesätt: "drick (eller ita) bån-tånä".
ɔ: den förplägning, bestående af brännvin och
ost, som omedelbart efter lycklig förlossning
och sedan det nyfödda barnet blifvit lindadt
bjudes åt grannarne och husets vänner. Fl.
(K., P.). Fsv. barna-tana, f. barnlinda. S.
Marg. f. 2 v.

Tåna 2, v. a. (ipf. tånade el. tånte, sup.
tånat el. tånt) linda, svepa (barn). "Hon tånade
barnet". Ög. (Gullbergs h.) vg. (Skarab.), dls.,
sm., sk. (Ox., Skytts, Vemm.), hl. Tana, Kl., vg.
(Marks h.), bhl.; tauna, id. Hl. (Värö,
Skällinge). Fsv. tana, v. a. id. S. Marg. f. 2 v.
"tagher barnit ok tana thz wæl".

Tåne-barn, n. lindebarn, spädt barn. Vg.,
ög., sk. (Ox.). Tåna-barn, n. Sm.; tåne-glött,
m. id. Sk.

Tåne-klä(d)e el. tane-kläe, n. det innersta
linnet näst svepebarnets kropp )( mattel, m.
yttersvep af ylle. Hl. (Värö, Frillesås).

Tån-lista, f. barnlinda. Sm.

TÅNA, tång, tånga, tånå, s. tana 2.

TÅNE, s. tinda.

TÅNE-BARN, tåne-glött, tåne-klä(d)e, tån-lista,
s. tåna 1.

TÅNG, tånga, s. tjuga 1.

TÅNGE, tång-gång, s. tinga.

TÅNGE, s. tå 1.

TÅNGE-TILJA, tång-snipa, tång-snälla, s.
tinga.

TÅNG-TÄPPE, n. vall eller gärdsgård af
tång. Sk.

TÅNG-ÄVJA, s. evja.

TÅNIR, tåp, s. tå 2.

TÅNN, s. torn.

TÅNNE, s. tanne.

TÅP, tåpa, tåpe-lår, tåpu, tåpug, s. tabbe,

TÅPP, s. tópp 1.

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/dialektl/0801.html

		Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket / 771 (1862-1867) Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|