Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- G
- GUN ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
id.; jfr d. gumle, v. n. tugga; skr. gam, att äta.
S. gamsa.
GUNGSA, gussa, s. ganga.
GUNNE, Gonne, n. pr. Gunilla. Öl. Jfr fn.
Gunnr, f. bellona. Vsp. 28.
GURRING, s. går.
GURKA, f. 1) eg. gurka: cucumis. Riksspr.;
2) liten fet flicka ellor gumma. ”Dä ä e lita
gurka”. Sm. Görka, f. tjock, ovig qvinna. Ög.
Nht. kurke, gurka.
Górki(g), adj. tjock och ovig; om qvinnor.
Ög.
GURKÄDRAJARÄ, m. korkskruf; eg.
korkutdragare. G.
GUSA, v. n. 1) lysa på afstång. Hs. (Db.,
Ljusdal). Gläsa, v. n. id. Hs. (Db.); 2) se bra
ut, hafva ett vackert utseende; om menniskor och
tyger. Hs. (Ljusdal).
GUSE, m. tok, narr. Hl., sk. (Bjäre). Jfr fn.
gussa, v. n. sladdra, prata tok; af gassi, m. a)
gås; b) oblyg sladdrare. S. gosa.
GUSLA SEJ, v. r. 1 utan skälig anledning
jämra och beklaga sig. ”Dä ä en rikti(g) gusla;
hon guslar sej allti”. Sk. (Onsjö, Torna). Jfr
gysa, gåsa sej. N. guse, v. n. rysa vid.
Gusla, f. fruntimmer, som utan skälig
anledning jämrar och beklagar sig. Sk. (Onsjö, Torna).
Guslig, kuslig, adj. pjunkig, pjåskig. ”Dä ä
sä gusligt”. Sk. (Ljunits, Ing.). Kusli(g), adj.
som jämrar sig för allt. Vb.
GUSLA, gusleri, s. kukkla.
GUSSPENNING, s. gud.
GUST, gusten, gustig, s. gåsa.
GUTE (pl. Gutar). m. Gotländing. G. Fsv.
Guti (pl. gutar); fn. Gotar, Gautar, m. pl.
Gutland, n. Gotland. G. Fsv. Gutland.
GL.
GUTT, s. gud.
GUTTAR, s. god.
GUVA, v. imp. 1 blåsa. Góva el. gvóva, id.
”He gvöve värst ur basto”, det ångar varmt ur
bastun. Hs. Gova, gåva el. guuv (ipf. vä), v. n.
blåsa; ånga ifrån sig, imma, afdunsta. ”Hä gova
kallt, varmt”, det blåser kallt, varmt. ”Hä gåva
så godt”, det dunstar så godt. Vb.,nb. (Calix), fl.
(Öb.). ”He gåvar åv hästin”, det ryker från
hästen (nämnl. då han är varm). Fl. (Öb.). Fn.
gufa, v. n. utdunsta, ånga; kæfa, v. a. qväfva;
n. gova, v. n. ånga, ryka.
Guva, f. vind, väderil. Hs. (Bj.). Guvä, f.
ett regnmoln som hastigt far öfver himlen. Åm.
Guvta, v. n. 1 blåsa. Mp. Gååfft (ipf.
gåvtä), v. n. dofta, lukta. ”Hä gåvtä så godt”,
det luktade så godt. ”Hä gåvtä bara bränvina
bothi mónnom å’n”, det luktade bara bränvin
från hans mun. Vb.
Gäla (ipf. o. sup. gåla), v. n. blåsa. ”Hä
gåla nalta”. Vb.
Gåva, f. ånga (från en kokande gryta),
imma. Hs.,åm. Gåva, gåve, guvu, guve, f. id.
Nb.,vb. Gåv, f. id. Fl. (Öb.). Guga, f. id.
Åm.(Själevad). Fn. gufa, geyfa, f. ånga, dunst;
n. gova, govu, f. id. Jfr gr. ϰαπνός, rök:
lett. kûpêt, v. n. ryka, ånga; lit. kwêpes, ånga,
kwepti, att ånga, osa.
Gåvla, v. n. 1 dunsta. Hs. (Norrala).
Rig-gåva, f. orkan. Dl.
Vär-guva, f. hastigt påkommande blåst,
väderil. Hs. (Bj.). Vär-iling, m. id. Hs. (Db.).
GUVVEL, n. en som ej riktigt kan gå;
ragglig varelse; om folk och fä. Hs. (Db.).
Guvvlug el. guvvlet, adj. som ej kan gå
riktigt, ragglig. Hs. (Db.).
GVADD, s. kvadd.
GVAL 1, s. kval.
GVAL 2, s. val.
GVALV, s. hvälva.
GVAM, s. vamb.
GVANN, s. vand.
GVARJ, m. varg. Vb.
GVAVÄL (vaväl i st. f. vavla), v. n. prata,
sladdra. Vb. N. vavla.
GVERJ, f. vidja, vriden björkqvist. Vb. Jfr
frans. verge, f. vidja; lat. virga, f. tunn, grön
gren, vidja (af virere, v. n. grönska).
GWIMSA, gwinsame, s. hvimsa.
GVORK, gvorkdag, gvorkliten, s. orka.
GVORMAT, s. gorma.
GVóRR, m. orre: Tetrao tetrix. Vb. Fn. orri, id.
GWÄKJA, v. n. 1) bräka; om får och getter;
2) skrika; om barn. Hs. (Db.).
Gwäk, m. skrikig barnunge. Hs. (Db.).
GWÄLLA, s. hvälla.
GWÄLVA, s. hvälva.
GVÄTT, gvätta, gvättu, s. hvättja.
GYGGLÄ, v. n. gurgla. G. Jfr? fn. gjögl, n.
vatten.
GYKKLA, s. kukkla.
GYLKA, v. n. 1 hicka (såsom rusiga pläga).
Sm.,bl. S. gölka.
GYLLA, gyllene klöver, s. sid. 222.
GYLPÄ, v. n kräkas; eg. bryta sig när man
skall till att kräkas. G. D. gylpe, id.
GYLLTA, gylltegris, gyllter, gylltra, s. galdur.
GYMMER, gymmer-unge, s. gimber.
GYNGA, gyngna, v. n. 1 kräla i stor
myckenhet. ”Dä alldeles gyngnade”. Sm. (Kinnevald),
hl. (Stranda).
GYNKEL, gynkjel, m. påse eller säck att
plåcka ax uti. Sk. (Oxie, Vemmenhög, Luggude h.).
Hos Ihre (DL., 65) anföres från Gotland
gynke-säkk, taska; ett numera föråldradt ord.
GYNKELGOD, s. dynkel. dynkelgod, sid. 108,
109. Dynkel, dynkelgod, anföres hos Ihre (DL.
s. 36) och Almqvist, sv. gr. s. 420, men äro
likväl osäkra ord, som numera troligen ej höras.
GYNNA 1, v. a. 1 1) eg. favere. Riksspr.; 2)
smickra. Bhl. (Elfs.). Ordet är troligen lånadt
från tyskan; fht. unnan (ipf. onda), concedere,
dare, tribuere, gaunnan, unna (Graff 1, 271);
deraf nht. gönnen, id.; fht. unst, m. ynnest, gunst;
nht. gunst, id. (g är följaktligen præfix); holl.
gunnen, v. a. gynna, förunna; ns. gunnen, id. (B.
W. B. 2, 557); fsv. unna el. undha (pr. an, ipf.
unte el. wonte, imper. un), v. a. a) älska. Alex.
M. v. 2596:
”parmenius swa heet en man
philippo læke han illa an”;
deraf avund, f. ovänskap, fiendskap. LL.;
avundas, v. d. mistycka, förtryta. ÖGL.; avundsfullir
(afwndzfullir, awnzfullir), adj. afundsfull. Sv. Pr.
K. f. 27 v., 29; avundsiuker (affwndhsywker), adj.
afundsjuk. S.S. 3, 164. Hor. aet. sap. f. 180 v.;
b) unna, låta få eller behålla, medgifva. UL. SML.
GL. Hor. æt. sap. f. 137. Didr. af B. 12, 58,
112. Alex. M. v. 2622; c) förskaffa, tillskynda
VGL.; fn. una (uni, unda, unat), vara nöjd, glädja
sig, njuta; unna (ann, unna, unnt el. unnat), v. a.
a) gynna, älska; b) medgifva; n. unna, v. a.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0253.html
