- Project Runeberg -  Den gamla antikvitetshandeln /
459

(1913) [MARC] Author: Charles Dickens Translator: Carl Johan Backman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. III - LXX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SJUTTIOFÖRSTA KAPITLET

459

begav sig raka vägen till platsen, fastän han höll fågelburen
i handen.

Han närmade sig så sakta han kunde och lyssnade, sedan
han kommit väggen så nära, att hans kläder snuddade vid
den snöbetäckta murgrönan. Det hördes icke ett ljud
därinne. Själva kyrkan var icke tystare.

En sällsam omständighet att finna ett ljussken på ett
sådant ställe vid denna tid på natten utan att någon människa
fanns där.

En gardin var upphängd för den nedre delen av fönstret,
och han kunde icke se in i rummet. Men det syntes ingen
skugga på fönstret. Att få fotfäste på väggen och försöka
titta in över gardinen skulle hava varit åtföljt av någon
fara — åtminstone av något buller och möjligheten att
skrämma flickan, ifall det verkligen var hennes boning.
Åter lyssnade han, åter samma tröttande tystnad.

Han gick ett stycke utefter den förfallna byggnaden och
kom äntligen fram till en dörr. Han knackade på. Intet
svar. Men ett besynnerligt ljud hördes därinne. Det
liknade dämpade suckar från en människa, som lider smärta,
men var det likväl icke, ty det var alltför regelbundet och
uthållande. Än föreföll det som ett slags sång, än som
jämmer — föreföll, det vill säga för hans växlande
inbillning, ty ljudet i sig själv varken förändrades eller
upphörde.

Lyssnarens blod lopp kallare i hans ådror än det någonsin
hade gjort under köld och snö, men han knackade igen. Det
hördes intet svar och ljudet fortfor utan avbrott. Han lade
sin hand sakta på klinkan och satte knäet emot dörren. Den
var stängd invändigt, men gav efter för påtryckningen och
vred sig på sina gångjärn. Han såg eldsken glimma på de
gamla väggarna och inträdde.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:41:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dengamla/0459.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free