Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. III - LXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
454 DEN GAMLA AN TI KV I TETSHANDELN
missförstådd och han hade icke utan smärta uppburit
tadel och förakt för en handling, som tyngt på hans hjärta
så mycket och kastat en dyster skugga över hans väg.
Dessutom var allt meddelande mellan honom och hans äldre
broder svårt och osäkert och misslyckades ofta; men det
var likväl icke så helt och hållet avbrutet, att han icke fick
veta allt vad jag nu omtalat för er.
»Då började drömmar om deras lyckliga ungdomstid att
oftare än förr besöka hans huvudgärd, och varje natt blev
han återigen gosse och stod vid broderns sida. Så fort
som möjligt ordnade han sina angelägenheter, förvandlade
alla ägodelar han hade till penningar och med en betydlig
förmögenhet, med öppet hjärta och öppen hand kom han
en afton till sin broders dörr.»
Berättaren, vilkens röst hade blivit svagare mot slutet,
stannade.
»Det övriga känner jag», sade mr Garland och tryckte
hans hand efter en stunds tystnad.
»Ja», svarade hans vän, »vi kunna bespara oss det
följande ! Ni känner det klena resultatet av alla mina
strävanden. Även då vi genom efterforskningar funno att de
hade blivit sedda i sällskap med ett par fattiga,
kringvandrande gyckelmakare — och i tid upptäckte även dessa
män — och till slut också deras tillflyktsort, även då
kommo vi för sent. Gud give att vi icke komma för sent nu
igen!»
»Det är inte möjligt», sade mr Garland. »Denna gång
måste vi lyckas.»
»Jag har trott och hoppats det», svarade den andre. »Jag
försöker att tro och hoppas så ännu. Men en tryckande
tyngd har lagt sig över mitt sinne, min vän, och den
sorgsenhet, som fått makt med mig, vill varken giva vika för
hopp eller förnuft.
»Det förvånar mig icke», sade mr Garland, »det är en
naturlig följd av de händelser, som ni återkallat i ert
minne, av denna dystra timme och detta sorgliga ställe och
framför allt av denna ruskiga och hemska natt. Hör hur
stormen tjuter!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
