Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 11. »Underjordiska järnvägen»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11.
Annektionen af det stora slafområdet Texas med dess för bomullsodling så
lämpliga klimat och jord hade väldigt stegrat priset på och efterfrågan af slafvar.
Antalet spekulanter i människokött och jordegendomar växte hastigt, och den
inhemska slafhandeln fick ny fart. Auktionsbordet, slafdrifterna och de därigenom
allt mer forcerade skilsmässorna mellan familjer och vänner fyllde särskildt
gränsstaternas slafvar med skräck. Många af de mest intelligenta och energiska bland
dem sökte friheten genom flykten.
Det land, till hvilket den jagade, uthungrade och uttröttade slafven helst begaf
sig, var östra Pennsylvanien, ty ingenstädes fann han så mycket hjälp och skydd
som här. Utan prål i ord eller handling verkade trofast och utan fruktan för
egen fara eller förföljelse här en mängd abolitionister och medlemmar af mera
moderna antislafveriföreningar, en »frälsningsarmé» af ädlaste slag och med de
renaste motiv för sitt handlingssätt. Staden Philadelphia och kretsarne Delaware,
Chester, Lancaster, York och Adams voro rikt försedda med stationer på den osynliga,
men icke desto mindre väl organiserade linje, som fått namn af »den
underjordiska järnvägen», den väg, som genom goda människors försorg ledde till
Kanada och säker frihet. Å alla dessa »stationer* funnos män och kvinnor, som
aldrig tvekade att hjälpa det flyende villebrådet ufldan jägaren och hans hundar,
fromma samaritaner, som outtröttligt togo vård om det utmattade, utsvultna och
ofta sårade offret.
Många, om ej de flesta af dessa män och kvinnor voro kväkare eller af
kväkaresläkt, och ehuru så stilla i sitt väsen och uppträdande, som deras fredliga
sekt påbjöd det, hade de dock, genomträngda af människokärlek, under åratal
invigt sig själfva till det stora arbetet att rädda de olycklige och föraktade. »Den
underjordiska järnvägen» var, som sagdt, den vanliga benämningen på deras
systematiska och samfällda sträfvanden.
Denna »institution», som den helt familjärt kallades, spelade en viktig roll i
det stora slafdramat. Genom dess försorg lyckades det tusentals olyckliga att
undslippa såväl slafveriet som den ursinnige slafägaren. De, som tillhörde denna
»institution», gåfvo sig intet partinamn, skrefvo inga paragrafer och statuter och
voro ej bundna af några direkta löften. Men de voro sanna »frihetens söner»,
och såsom sådana rådde dem emellan ett samförstånd och en sammanhållning,
en tystlåtenhet och en pålitlighet, som man kanske får leta efter i de förnämsta
ordenssamfund med insignier och edliga löften. De voro i allmänhet medlemmar
af kristna kyrkor och kände sig både juridiskt och moraliskt utan samvetsoro
kunna bryta mot de landets lagar, som förbjödo alla dylika barmhärtighetsverk.
Ehuru talrikast i Pennsylvanien och öfver hufvud taget i västern funnos dock
dessa hemliga »stationer» i alla de fria staterna, som så att säga voro
öfver-spunna med elt nät af imaginära router, hvilka för visso hvarken stodo upptagna
å järnvägskartor eller i kommunikalionstabeller. Det fanns å stationerna alltid
modiga män eller kvinnor vaksamma på sin post att bistå den kommande
flyktingen och att hindra eller uppehålla hans förföljare; det fanns alltid pålitliga
»konduktörer» redo att föra sin lefvande och dyrbara frakt i säkerhet, ehuru detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
