Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Västmanland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
längst i norr, Grythytte, Nora och Hjulsjö, Linde och Ramsbergs samt
Skinnskattebergs i ett bredt bälte fråp väster till öster. På korta afstånd
ligga här vid vattendragen masugnar; stångjärnssmedjor och vackra
bruksegendomar. Sådana taflor af idog bergsmannaverksamhet erbjuda, utom de
stora gruffälten, bland andra Hedströmmens dal i Skinnskatteberg, Storåns i
Nya Kopparberget och Kolbäcksåns under dess öfre och mellersta lopp.
Geijers bekanta yttrande: »järnbruk och nordisk vinter höra tillsammans;
det är deras vackra årstid», gäller ännu företrädesvis om hyttelifvet i
Västmanlands bergslager. Detta är »en tafla att se – en tafla att lefva». Hela
hyttebacken vimlar af lif och rörelse; malmkörare anlända i långa rader,
fyllda kolryssar framkomma ur skogen och trängas med andra, som blifvit
tömda för att åter försvinna i skogarna; »malmbokare» med brillor på näsan,
för att skydda ögonen mot stendammet, sitta i sina skjul och sönderknacka
den rostade malmen till lagom storlek för att läggas i masugnen; vägfarande,
som begagna vintervägarna och beta på åbacken; lösdrifvare, för hvilka alltid
under denna fröjdetid finns en bit bröd och kanske en sup i bergskarlens
matsäcksskrin; hyttarbetare med sina skottkärror och kolkorgar; gnäggande
hästar, råmande oxar, skator och sparfvar; – allt detta belyst af en klar
vintersol bildar en tafla, som förtjänar att betraktas. Men kanske ännu mer
pittoreskt är skådespelet, sedan skymningen bredt sina skuggor öfver skog
och sjö. Äfven då fortfar rörelsen och lifligheten, ehuru dämpade. Öfver de
glödande rostgroparna sväfvar en lätt dimma af svafvellågor och kastar ett
blåaktigt sken öfver de närmaste föremålen. Men hufvudpartiet i det stora
skuggspelet är dock själfva hyttehuset. Högt öfver detta afspeglar sig på
det mörka firmamentet en krans af ljus, en reflex af masugnspipans glödande
inre. Inträffar vid denna tid »utslag», må vi ej försumma att titta in i
hyttehuset. Med undantag af den närmaste omgifningen kring utslagsstället,
härskar i byggnaden en nästan fullkomlig skymning, som blir än dystrare
genom det döfva bruset från vattenhjulet och de i mörkret stönande böljorna.
Framför den i glödhetta skimrande masugnsöppningen skymta ett par sotiga,
svarta figurer och syssla med någonting i den fuktiga sanden vid
utslagsstället. Det är masmästaren och hans medhjälpare, som lägga sista handen
vid formarna, hvilka skola mottaga det smälta tackjärnet. Den förre
uppskottar med en skyffel en smal ränna ända fram till utslagsöppningen: ett
nytt kraftigt spadtag och i ett ögonblick upplyses hela hyttehuset af ett
bländande sken. En orm af glödande lava ringlar sig ur masugnen och
lägger sig lydigt i formarna. Järnet, ett af de viktigaste medlen för
mänsklig odling, har under människohanden genomgått sin första
beredningsprocess.
Drifvet i stor skala ter sig brukslifvet i mångt och mycket olika med
den här skildrade bilden däraf. Nutida uppfinningar anlitas i stort omfång:
järnvägarna göra en stor del af kol- och malmkörarne obehöfliga; krossverk
ersätta »malmbokarne»; rostugnar och masugnar ha antagit proportioner, som
göra att de kunna skötas endast med maskinkraft; och med de nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
