Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Gravvalvet - 16. Hjärta och förstånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Ja, min herre, svarade Monk, och jag har all anledning
tro eder vara nöjd; icke sant?
– Jo visst; förlusten av dessa pengar skulle varit mig
högst kännbar, men jag var fullt övertygad, att Gud, som
beskyddar den goda saken, ej skulle tillåtit, att man
undansnillat detta guld, som skall bereda dess triumf.
– Ni är, på min ära, lika hemlighetsfull i ord som i
handlingar, min herre, sade Monk. Nyss förstod jag eder knappt,
då ni sade, att ni ej ville på mig välva ansvaret för det
verk vi utföra.
- Jag hade rätt i att säga så, mylord.
– Nu däremot talar ni om den goda saken. Vad menar
ni med dessa ord, den goda saken? Vi förfäkta för
närvarande i England fem eller sex särskilda saker, vilket ej
hindrar, att var och en kallar sin, icke blott den goda, utan
även den bästa. Vilken är eder sak, min herre? Tala
oförskräckt, på det vi må kunna erfara, om vi i denna punkt,
varpå ni tycks lägga mycken vikt, äro av samma åsikter.
Atos riktade på Monk en av dessa djupa blickar, som tyckas
förhindra den man betraktar att våga dölja någon enda
tanke. Sedan tog han av sig hatten och började med
högtidlig stämma tilltala generalen, som lade handen över sitt
ansikte och med denna långa, kraftfulla hand betäckte
mustascherna och skägget, under det att hans blick irrade
omkring i djupet av det underjordiska valvet.
16. HJÄRTA OCH FÖRSTÅND.
Mylord, sade greve de la Fère, jag vet att ni är en vis och
rättrådig man; ni talar med en ädel fransman, en man
av hjärta. Jag har sagt eder, att det guld, som finnes i dessa
två kaggar, tillhörde mig; det är ej sant, det var den förste
osanning, jag yttrat i min levnad, ehuru blott en ögonblicklig
osanning; detta guld tillhör konung Karl II, landsförvisad
från sitt fädernesland, fördriven ur sitt palats, på en och
samma gång berövad både sin far och sin tron och dessutom
förlustig allt, även den sorgliga tillfredsställelsen att på knä få
kyssa den sten, på vilken hans mördares hand inskrivit denna
enkla gravskrift, som evigt skall ropa hämnd mot dem:
"Här vilar konung Karl I".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
