Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Magnetit ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1067
Magnetooptik—Magnus
1068
Magnetooptik (av magnetism
och optik), läran om magnetiska
fälts inverkan på optiska
fenomen, ss. Zeemaneffekten,
magnetisk vridning av
polarisationspla-net, genom magnetfält framkallad
dubbelbrytning, magnetiska
Kerr-effekten m. m.
Magnetostriktio’n (av
magnetism och lat. stri’ngere,
sammandraga), den sammandragning
1. utvidgning, som ofta åtföljer en
kropps magnetisering.
Magneuros [-å’s], se
Mag-och tarmsjukdomar sp.
1077.
Ma’gni, genitiv av Magnus,
latinisering av Magnusson.
Magni’ficat, eg. ”(min själ)
lovprisar”, Jungfru Marias
lovsång (Luk. 1:46—55), sjunges
inom katolska kyrkan vid
vesper-gudstjänsten.
Magnifi’k (lat. magni’ficus,
av ma’gnus, stor, och fa’cere,
göra), storartad, präktig. —
R e’ c t o r m a g n i’ f i c u s, titel
för universitetsrektorer.
Magnitu’d (av lat. magnitu’do,
storlek), se S t j ä r n o r.
Magno’Iia, växtsläkte (fam.
Magnolia’ceae), träd,
hemmahörande i s. och ö. Asien samt
Nord-Amerika. Flera arter (stundom
kallade bäverträd) odlas som
prydnadsträd för sina stora,
vanl. vita 1. röda, ofta
välluktande blommor. I Sverige äro de
vinterhärdiga eg. blott i Skåne.
Under krit- och tertiärperioderna
förekom släktet även i Europa, på
Grönland och Spetsbergen etc.
Magnolia’ceae, växtfamilj
(ordn. Rana’les), omfattande c:a
100 arter i Amerika, Asien och
Australien, ipest i subtropiska
och tempererade trakter. Träd 1.
buskar. Familjen hör till de
äldsta kända angiospermerna
(fr. o. m. kritperioden). Hit höra
bl. a. Magno’lia, IlWcium och
tulpanträdet.
Magnus, lat., stor, urspr.
hedersnamn, t. ex. Alexander M.,
Alexander den store; senare
dopnamn; användes även i st. f.
Magni.
Magnus, svenska konungar. 1.
M. Ladulås, f. på 1240-t., d.
1290, andre son till Birger Jarl,
fick Nyköping och delar av
Södermanland till län och blev efter
faderns död Svea hertig. Ss.
myndig råkade han jämte brodern Erik
i strid med konung Valdemar om
arvet efter fadern. Efter
resultatlösa underhandlingar gjorde de
1274 uppror och besegrade
Valdemar vid Hova f. å., varpå M.
hyllades som konung. I tronstriden
hade M. fått stöd av kyrkan och
stormännen. De senares ledare,
Johan Filipsson av Erikska ätten,
reste sig 1278 mot M., som dock
1280 blodigt kuvade
stormanna-partiet och tryggade sin
maktställning. M. förde en
betydelsefull rikspolitik. Han omgav sig
med pålitliga, ofta utländska
stormän, av vilka några efter tysk
förebild gjordes till rådsherrar (se
Råd), och kallade dem till
möten och herredagar. Därvid
genomdrev han främst Alsnö stadga
(1279) med bl. a. det förbud mot
våldgästning, varav han fick
tillnamnet Ladulås (se A 1 s n ö).
Han grundläde såväl det andliga
som det världsliga frälset (se d.
o.). Genom Skänningestadgan
1284 ingreps mot blodshämnden
och stadgades om kungsfrid.
Under M:s regering fortsattes
uppteckningen av landskapslagarna
(se d. o.). Den fruktbringande
ekonomiska kontakten med
Tyskland ökades. Tyska köpmäns
inflyttning gynnades, och
stadsväsendet reorganiserades. Till
gruvdriften i Dalarna tog M.
ini
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
