Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genuabukten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1175
Genuin—Genus
1176
samt Ryssland och Tyskland —
dessa självskrivna — samt efter
omröstning ytterligare fyra
makter, däribland Sverige.
Förhandlingarna fördes dock i stor
utsträckning under hand mellan de
inbjudande makterna och
Ryssland. Ett under dessa (16 april)
avslutat rysk-tyskt fördrag i
Ra-pallo (se d. o.) föranledde, att
Tysklands delegerade på
hemställan av makterna ej längre funno
anledning att delta i de
konferensförhandlingar, som gällde
förhållandet till Ryssland. Dessa
förhandlingar ledde icke till
något samförstånd, och
konferensen beslöt, att delegerade för
en var av de där företrädda
makterna med undantag av
Tyskland och Ryssland skulle
sammanträda i Haag för att dels
utse en kommission, som skulle
upptaga förhandlingar med en
motsvarande rysk, dels uppdraga
riktlinjer för dessa förhandlingar
(se H a a gk o n f e r en s er).
Detta beslut antogo de franska
och belgiska delegationerna dock
endast ”ad referendum”. Orsaken
till detta magra resultat var
huvudsakligast den motsatta
uppfattning, som företräddes å ena
sidan av västmakterna och å den
andra av Ryssland, särskilt
genom detta lands hävdande, att
det ej rättsligt vore skyldigt att
betala de gamla skulderna 1. att
återställa egendom 1. utge
skadestånd för övriga skador, som
drabbat utländska stater på
grund av den lagstiftning, som
sovjetregeringen utövat, 1. på
grund av revolutionshändelserna.
— Ej heller för Europas
återuppbyggande i övrigt lyckades
G. komma till några avgörande
resultat. Den antog endast en del
allmänt hållna resolutioner och
rekommendationer.
Genufn (av lat. genui’nus,
medfödd), äkta, oförfalskad,
naturlig.
Ge’nus (lat., kön, släkte), plur.
g e’ n e r a. Bot. Zool. Se
Systematik. — Språkv. 1. I fråga om
nomina och pronomina. En
egenskap hos begrepp (ordbetydelser)
1. i synnerhet hos ord, som ligger
till grund för indelning av dessa i
skilda grupper. De synpunkter,
som anläggas vid bestämmande av
G., skifta, och därför får man
flera, delvis varandra korsande
indelningar. Användningen av
tredje personens s. k. personliga
pronomen är i synnerhet
vägledande (se nedan). Vid
naturligt 1. sexuellt G. tages
hänsyn till det betecknades naturliga
kön: maskulinum 1. femininum;
t. ex. gossen — han, flickan —
hon. Mot dessa skulle kunna
ställas könlöshet 1. neutrum, men
detta G. har, så fattat, intet
särskilt språkligt kännetecken. Vid
grammatiskt G. lägges
vikten vid ordens form, böjning och
de pronomina, som nyttjas. Man
skiljer även här på maskulinum,
femininum och neutrum: stolen
— han, boken — hon, bordet —
det. I svenskan kvarlever detta
grammatiska genussystem
oskadat numera nästan blott i
dialekter; i riksspråk 1. vissa större,
särskilt uppsvenska städers språk,
har skillnaden mellan maskuliner
och femininer i stor utsträckning
upphävts, och i sammanhang
därmed har dels skillnaden i böjning
dem emellan minskats, dels och
framför allt pronomina han och
hon ersatts av ett enda pronomen.
Inom det vårdade riksspråket har
därvid den blivit ersättaren, inom
talspråk på flera orter, särskilt
i vissa städer, har rollen
övertagits av han-, boken — han (i
Sthlm). Man får då en tvedelning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
