Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
597
Fransk litteratur
598
avlöses med m:me de La
Fay-e 11 e av en psykologisk roman,
men skedets allt behärskande
intresse för psykologisk analys näres
framför allt av de stora
moralister och aristokratiska
memoarförfattare, som nu uppträda i stor
mängd: namnen La R o c h e
-foucauld, m:me de
Sévig-n é, La B r u y è r e och
Saint-Simon äro representativa. Till
dem, som direkt förberett denna
rika utveckling av känslan för
logik och psykologi inom
litteraturen, höra tänkare som C ar ■
t e s i u s och Pascal, den
senare också en av den franska
prosans mästare. Hög stilkonst
utmärkte också skedets religiösa
vältalare och författare av
hög-kyrklig karaktär ss. B o s s u e t,
Bourdaloue, F é n e 1 o n. —
Redan tidigt erkändes denna
fransk-klassiska litteratur ss. den
främsta i Europa, och genom den
massemigration, som blev en följd
av upphävandet av ediktet i
Nan-tes (1685), vunno fransk smak och
fransk litteratur ytterligare
spridning i hela Europa. 1700-t :s
åskådningssätt behärskas därför
överallt av Frankrike. —
Upplysningstidevarvet, som
kan räknas från Ludvig XIV: s
död (1715), skapade en litteratur,
som visserligen fasthöll vid de
klassiska formerna, men dessa
fylldes nu med nytt innehåll,
särskilt genom inflytande från
England. Newtons fysikaliska
upptäckter och Lockes empiriska
filosofi hade givit upphov till en
helt ny världsbild. Den nya
litteraturen, starkt kritisk till sin
anda, är naturvetenskapligt och
filosofiskt, historiskt och socialt
orienterad. ”Den stora
encyklope-din” (se Encyklopedi sp.
1003) är seklets mest
karaktäristiska litterära monument. V o 1 -
t a i r e är den dominerande
gestalten under 1700-t :s tidigare
hälft; i romaner och tragedier, i
epos och kortare lyriska dikter, i
avhandlingar och pamfletter
sätter han outtröttligt alla tidens
brännande problem under debatt.
Den ende, som i fråga om
inflytande kan göra honom rangen stridig,
är Montesquieu, den
pragmatiska historieskrivningens
fader. Någon mera utpräglat
poetisk begåvning äger endast en av
detta skedes författare,
Mari-v a u x, som i sina spirituella och
graciösa rokokokomedier är en
efterföljare till Racine, men som
jämte abbé P r é v o s t också
förtjänar nämnas såsom en av den
borgerliga, från England
påverkade romandiktningens pioniärer
i Frankrike. Molière får en
efterföljare i L e s a g e, som dock är
mera bekant som författare till
Gil Bias, varmed den spanska
picareska romanen sätter sin
sista saftiga frukt på fransk
mark. Mellan honom och B e a u
-marchais, Molières mest
självständiga efterföljare, faller
utvecklingen av comédie
larmoy-ante (se d. o.) och det borgerliga
dramat, varmed — genom L a
Chaussée, Diderot m. fl.
— ett engelskt inflytande,
motsvarande tidens uppmjukade
smakbegrepp och sentimentala
behov, gör sig förnimbart även i
dramatiken. Lyriken är
väsentligen didaktisk och — efter
engelskt mönster —
naturbeskri-vande (J. - B. Rousseau,
Deli 11 e) ; ett mindre officiellt
uttryck av tidsandan utgöra de
stora samlingar av s. k. poésies
fugitives, mestadels av erotiskt
innehåll, genom vilka fransk
esprit nu sprides över hela
Europa. — J. - J. Rousseaus
uppträdande (från 1750) medför en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
