Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
73
Dans
74
Pantomimisk rituell dansceremoni
(korroborie) från Australien.
föras i Skottland. Vid årsfesterna
(midvinter-, maj-, skördefester)
utfördes danslekar, stundom i
dramatisk form (majgrevens
strid med vintergreven m. fl.), i
regel av rituell innebörd. Jfr
Maj. — Under medeltiden
berövades såväl romerska som
germanska folkliga dansseder sin
hedniskt religiösa karaktär men
upptogos delvis i den kristna
kyrkans hägn ss. kyrkliga
dansfester. Överhandtagande missbruk
medförde inom kort, att D.
fördömdes av kyrkan och därefter
endast kvarlevde i profan form.
Denna D. var vanligen en
långsam lång- 1. ringdans, ledd av en
fördansare och åtföljd av sång
(jfr Ballad, C a r o 1 e,
Folkvisa). En rest härav är den
färöiska dansen (se Färöarna).
Vid uppsluppna tillfällen kunde
D. bli livligare (springdans). —
Under den senare medeltiden
erhöll D. bland de högre klasserna
en mer förfinad och festlig
prägel. Fackeldansen (tidigast
känd i Burgund) inledde vid
furstliga bröllop festligheterna.
Dansfester, baler, förekommo
från 1300-t., och samtidigt
framträdde i anslutning till de antika
serierna en scenisk konstdans,
balett, vanligen med mytologiska
motiv. — Under renässansen
nådde denna förnämare D. vid de
italienska furstehoven sin högsta
utveckling. Man stiliserade i
detalj hållning och rörelser vid
offentliga och festliga
uppträdanden. De egentliga D. voro
huvudsakligen ”danses basses”,
högtidliga promenaddanser, bland vilka
särskilt märkes den spanska
pa-vane, medan de livligare, urspr.
italienska gigue, gaillarde och
volte snabbt vunno folklig
popularitet men först senare ss.
”efter-danser” infördes i förnämare
kretsar. — På 1500-t. började D.
framträda i olikartade nationella
och provinsiella särtyper. Särskilt
den polska D., den tidigast
uppträdande formen av parvis utförd
runddans, vann med sin snabba
rytm hastigt insteg i mellersta
och norra Europa. I Skandinavien
undanträngde den under namnet
polska de äldre långdanserna från
bröllopsfester och gillen. Bland
andra under denna tid utvecklade
folkligt nationella danser märkas
i Italien tarantella och saltarello,
i Spanien den gradvis stegrade
fandango och den mjuka, lasciva
solodansen sarabande. I
England framträdde reel och jig
(en sidoform till giguen). Största
betydelse fingo dock de franska
provinsdanserna, av vilka
bran-les, ursprungligen folkliga ring-
Grekisk dans. Grekisk vasmålning från
500-t. f. Kr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
