Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 21. Final
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
432
FINAL.
»Från tidens bölja
Till fridens rike
I dag vi följa
En af de rike.
Och om man frågar,
Der skaran tågar:
Hvem sörjes så?
Går svar ur ringen:
En vän som ingen,
En man som få!
En man, som glömmes
Först sent i Norden,
Fast nu han gömmes
I mörka jorden.
Med kraft ej mattad,
Af döden fattad,
Blef kallt ditt bröst,
Förr’n känslan svalnat
Och elden falnat
I lifvets höst.
Och nu må ljuda
Den sista sången,
Farväl vi bjuda
För sista gången !
Farväl, sof stilla
Från lifvets villa
I jordens famn!
Ditt land skall gömma
Och aldrig glömma
Ditt ädla namn!»
Så bäddades Blanche’ ned strax bredvid modern, hvilken
han under djup sorg tio år förut hade följt till hennes
hvilorum ute på Nya kyrkogården. Jordfästaren, kyrkoherden
i Ladugårdslandet Lindstén, sade ock, när han gifvit honom
de tre skoflarne mull: »Hvile du nu lugnt, ädle broder
August Blanche, vid din älskade moders sida, lika lugnt
som du en gång hvilade vid hennes trogna barm.» Kransen
omkring hans hufvud bands af fru Carlén, och på fotplåten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
