Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
Li Li
ångest för osynliga makter? Det djupa intryck, som hans
själ hade erhållit, kunde ej utplånas. Långt ifrån att ledas
till psykologiska grubblerier öfver religiositetens ursprung,
och ännu längre från att skrämmas bort från den samma,
synes Kierkegaard hafva känt sig däraf ännu starkare och
hemlighetsfullare dragen. Det inses, att fadern blef honom
ännu kärare därigenom, att denne utom det, att han yar
föremål för sonens yördnad, nu blef föremål äfven för hans
medlidande. Hans pietet för den gamle förblef ominskad,
ja steg till en om Kineserne påminnande veneration för
fadern, till hvilkens minne han egnat band på band af sina
uppbyggliga tal. Men med kärleken till fadern
sammanhängde på det närmaste vördnaden för den religion, hvari
fadern uppfostrat honom. Han kände sig ej lycklig genom
sitt förhållande till denna religion, tvärt om, fadern hade
af kärlek gjort honom djupt olycklig; men fadern hade
flitigt manat honom till trohet mot kristendomen. 1 Det
förefaller mig därtill högst sannolikt, att ett personligt
faktum ligger till grund för den ohyggliga och omänskliga
scen, som skildras i »Afsluttende uvidenskabelig Efterskrift»,
sid. 176, och i hvilken en gammal man af ett barn tager
den förskräckligaste ed uppå att såsom man förblifva fast
vid tron och Kristi namn. Det första utkastet till denna
scen är påtagligen en notis i en af »Journalerna»;1 2 och,
så vederstygglig den ock är, finner Kierkegaard där, under
den genomskinliga förklädningen af en pseudonym,
utkräf-vandet af eden skön och sublim, ehuru han icke många år
1 »Jag älskade således kristendomen på sätt och vis: den var för mig
det ärevördiga; mig hade den otvifvelaktigt gjort djupt olycklig. Detta
sammanhängde med mitt förhållande till min far, den människa, som jag
mest älskat. Och hvad vill det säga? Därtill hör just, att det är den
människa, som gjort en olycklig — men af kärlek.» Synspunktet for min
Forfatter-Virksomhed, sid. 59.
2 Efterladte Papirer, del. 1, sid. 280. Jmfr del. 1, sid. J26; del. 2,
sidd. 208, 9.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
