Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konkordieformeln - Andra delen - II. Om människans fria vilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
463 Konkordiefornteln. II. 2.
Om människans fria vilja.
en sådan förändring genom den
Helige Andes verkan uti
människans förstånd, vilja och hjärta,
hvarmedelst människans
(nämligen genom den Helige Andes
verkan) kan fatta den tillbjudna
nåden. Och alla de, som
gensträf-vigt och ihärdigt stå emot den
Helige Andes verkan och
rörelser (som ske genom ordet), få
intet utan bedröfva och förlora den
Helige Ande.
Uti de pånyttfödda blifver väl
ock kvar någon motsträfvighet,
hvarom Skriften förmäler,
nämligen att « kötte t hafver begärelse
emot andem, Gal. 5: 17; att de
köttsliga begärelserna strida emot
själen, i Pet. 2: 11; och att lagen
uti lemmarna strider emot den
lag, som är i hågen, Rom. 7: 23.
Men en icke pånyttfödd
människa är Gud alldeles motsträfvig
och hel oc.h hållen syndens träl.
Men en pånyttfödd (Rom. 7: 21) har
lust till Guds l ag efter den invärtes
människan, ser dock icke dess
mindre (v. 23) syndens lag uti sina
leJnmar, som strider emot den
lagen, som är i hennes håg.
Därföre (v. 25) tjänar hon väl med
hågen Guds lag, men med köttet
syndens lag. På detta sätt skafl
den rätta meningen om denna sak
grundligt, tydligt och rätt
förklaras och läras.
Hvad Chrysostomi och Basilii
sätt att tala vidkommer: «Gud
drager, men honom som vilk;
«allenast du vill, så möter Gud
dig förut»; jämväl skolastikernas
och de påfviskas: «människans
vilja är ej fåfäng uti omvändelsen
utan gör något« m. m.; så,
emedan sådana ord anföras emot
läran om Guds nåd för att stadfästa
den naturliga fria viljan uti
omvändelsen, märkes det tydligen
utaf den anförda förklaringen, att
de ej äro enliga med de
hälsosamma ords eftersyn, utan strida
däremot; därföre bör man med
skäl athålla sig därifrån, när man
talar om omvändelsen till Gud.
Ty vår fördärfvade viljas
omvändelse (som i sanning intet annat
är än dess uppväckande från den
andliga döden) är sannerligen
Guds verk allena, såsom ock
uppväckandet i det lekamliga köttets
uppståndelse bör tillskrifvas Gud
allena, såsom det tillförne
tydligen är förklaradt och med "den
heliga skrifts grundliga
vittnesbörd bevisadt. Men huru Herren
uti omvändelsen genom den
Helige Andes dragande af
motsträf-viga och ovilliga människor gör
benägna och villiga, och att den
efter människans omvändelse
redan pånyttfödda viljan icke är
fåfäng uti en daglig bättrings öfning
utan verkar med alla den
Helige Andes verk (som han gör
g.enom oss), är ofvanföre nog
tydligt förklaradt.
Och när d:r Luther säger, att
människan förhåller sig uti sin
omvändelse blott passive, det är,
gör alldeles intet utan allenast
lider det, som Gud i henne verkar;
så menar han ej, att omvändelsen
sker utan Guds ords förkunnande
och hörande; ej heller har han
velat, att man så skulla förstå det,
som skulle uti omvändelsen
genom den Helige Ande alldeles inga
nya rörelser i oss uppväckas ej
heller någon andlig verkan i oss
begynnas. Utan det har d:r
Luther menat: att människan af sig
själf eller sina naturtiga krafter
ej kan något göra eller hjälpa till
sin omvändelse; och att
människans omvändelse är icke allenast
till en’ del utan alldeles helt och
hållet den Helige Andes verkan,
gåfva och gärning, som af sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
