Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tenderne ålades att vid straff som for olydnad hörsamma den ordning, som i
detta afseende var uppgjord. En gifven följd af detta tvång var, att det måste
sträckas ännu längre: då handeln endast fick bedrifvas på vissa platser och af
vissa personer, så låg faran nära till hands, att bristen på täflan skulle
upp-drifva prisen på handelsvarorna; detta skulle förekommas genom detaljerade
bestämmelser om, huru mycket böndeme skulle få taga för hvad de sålde, och
huru stor vinst borgarne af sin handel skulle fa räkna sig till godo.
Liksom handeln så sökte konung Gustaf äfven koncentrera
handtverks-näringen i städerna och bestämde derför, att »hvilken som på landsbygden
något embete (handtverk) bruka ville och drifva dermed någon synnerlig
näring, den skulle fiytta sig till städerna, brukande sitt embete det bästa han
kunde, dragande med borgame riksens och stadsens tunga»; dock undantogos
ifrån denna bestämmelse »menige mans behöfiiga gerningsmän på bygden».
Äfven inom städerna sjelfva sökte konungen genomföra den princip om
arbetets fördelning, hvarför ofvan nämda bestämmelser äro ett uttryck.
Handt-verkare förbjödos att befatta sig med köpenskap, lika som köpmän med
»embetsmannanäring»; och bland köpmännen skulle icke »hvar och en efter
sitt eget goda tycke med allahanda varor drifva sin handel, utan den som
ville vara en krämare skulle alla tider handla med kramgods, och en annan
med annat slikt, ehvad det helst vara kunde, lärft eller speceri, somliga
med allahanda kläde, somliga med salt och humle, fisk, smör och annat
slikt». Noggrant borde ock tillses, att de som egnade sig åt köpenskapen
voro personer, som deruppå hade »något förstånd» och ej drefvo handeln till
den menige mans skada och förderf. Några goda och förståndiga män skulle
enligt »mandat om köphandeln» af 1546 förordnas att häröfver hafva
noggrann tillsyn.
Det var ej blott för att främja handelns uppkomst, som konung Gustaf
utfärdade sina stränga bestämmelser mot landsköp; det var enligt hans egen
uppgift lika mycket för att ej för mycken arbetskraft skulle dragas från
jordbruket: genom att bönderne försmådde åkern och brukade köpenskapen,
som något lättare syntes vara, blefve åkern och jorden illa häfdade och ryktade
och byarna mångenstädes ödelagda, och »litet fas, der intet sås». Såsom
andra orsaker till jordbrukets låga ståndpunkt framhöll konungen, att i vissa
landsdelar en part bland bönderne genom köp eller arf slogo under sig mera
jord, än de voro »fullsuttna» uppå och sjelfva kunde bruka, medan deremot i
andra landsorter fyra, sex, åtta eller flere bönder, stundom en hel slägt,
trängde sig in på ett hemman, utan att någon ville låta lösa sig ut, och
blefvo på detta sätt många sköna kronans hemman sönderklufna som andra
lösören, och ingen kunde äf sin del hafva sin näring och bergning, mycket
mindre göra kronan hennes skatt och rättighet. Emot dessa »onda och
för-derfliga sedvänjor» utfärdade konungen tid efter annan stränga förbud och
faderliga förmaningar, lika som han också sökte att genom muntliga eller
skriftliga råd lära bönderne, huru de rätt skulle bruka sin jord, dika åkern,
rödja skogen, vårda boskapen och så vidare. Sjelf föregick han med exempel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
