Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åt arbetet, som de omfattade med den hängivnaste plikttrohet,
och funno det onödigt att lägga ner möda på fåfängliga ting.
Sådant hörde förnedringstiden till, det hade man ju kommit
ifrån. På båda sidor alltså fullkomlig brist på anpassning.
De emanciperade kvinnorna förföljdes med karikatyrer i
skämttidningar och hån i litteraturen. De väckte hos männen starka
olustkänslor, vilka hos Strindberg togo sig det
monumentalaste uttrycket, men som levde även hos andra av våra
författare — Heidenstam t. ex. — och som en tid gjorde
Sverige till kvinnoföraktets klassiska land. Ju mer kvinnorna
yrkade på rättigheter och jämlikhet, dess mer gisslade dessa
författare kvinnans svagheter, hennes underlägsenhet under
mannen. Kvinnorna å sin sida gingo i
"indignationslitteraturen" skarpt tillrätta med männens dubbelmoral och med
det förtryck de övade mot kvinnan som könsvarelse. Det var
till stor del detta krig mellan män och kvinnor, som gjorde
åttiotalet i Sverige så "gråkallt". I Norge däremot hade Ibsen
och Björnson intagit en helt annan, i stort sett sympatisk
ståndpunkt gent emot kvinnorörelsen. Visserligen fanns det
även i Sverige ett fåtal fint bildade och humana män, som
trodde, att kulturen skulle vinna på ett vidgat samarbete
mellan män och kvinnor också i det offentliga livet. Men på det
hela taget var det sällsynt, att en man behandlade
kvinnofrågan från principiell synpunkt och med förståelse för att
denna rörelse icke var en tillfällighet, utan berodde på vissa
ofrånkomliga historiska orsaker.
Den svenska, så att säga officiella, kvinnorörelsen, som
direkt härstammar från Fredrika Bremer — och som icke
bör förväxlas med de ovan tecknade extrema typerna — hade
ärvt hennes entusiasm för arbete och kunskap, hennes starka
känsla för ansvar och plikt och även hennes taktfulla väsen,
som alltid röjde den förfinade familjekvinnan. Onekligen
var det väl en viss instinkt för "skyddande förklädnad", som
gav kvinnoemancipationens huvudorgan namnet "Tidskrift
för hemmet’’, men rörelsens ledarinnor hyste i själva verket
ett varmt intresse för hem och hemarbete. Vad dessa ledarin-
3^4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
