Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18. kap. Mörka dagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Ni är en ängel, Laurie! Hur skall jag någonsin
kunna tacka er?“
“Omfamna mig en gång till! Jag tror nästan jag
tycker om det,“ sade Laurie och sag litet skälmsk ut,
hvilket han ej gjort på fjorton dagar. ^
“Nej, tack! Men jag skall säga at er tartar att
göra det, ’ så snart jag träffar honom. Se så, grumsa
inte utan gå hem och hvila er, ty ni måste vara
uppe halfva natten. G-ud välsigne er, Laurie! “
Hanna hade härunder retirerat till ett hörn af
tamburen, och då hon tystnade, försvann hon genast
ut i köket, der hon satte sig på en träknubb och
berättade för de församlade kattorna att hon var så
lycklig, så lycklig, medan Laurie återvände hem,
medveten om att han handlat som han bort.
“Han lägger sig då i allting, den pojken, men
jag förlåter honom och hoppas att fru March hinner
’hit i rättan tid,“ sade Elsa, hvilken såg ut som en
sten fallit från hennes bröst, sedan Hanna berättat
den glada nyheten.
Margret brummade litet och funderade öfver
brelvet, medan Elsa städade i sjukrummet och
gräddade ett par tårtor, i fall matmodern “skulle ha
med sig något oväntadt sällskap. “ En frisk vindfläkt
tycktes blåsa genom huset, och någonting bättre än
solsken upplyste de ödsliga rummen; allt tycktes
lif-vas af förhoppningen om en lycklig förändring; Bettys
fågel började åter qvittra och en halft utsprucken
knopp upptäcktes på Amys törnrosbuske i fönstret;
eldbrasan sprakade ovanligt muntert och för hvarje
gång systrarne möttes, spred sig ett solklart leende
öfver deras bleka ansigten, då de omfamnade
hvarandra och förtröstansfullt hviskade: “Mamma kommer!
Mamma kommer!“ Alla voro glada utom Betty; hon
låg i en tung dvala, lika omedveten om hopp och
glädje som om fruktan och fara. Det var en ömklig
syn — det en gång så rosiga ansigtet törändradt
och afmagradt, de en gång så flitiga händerna svaga
och aftärda, de en gång leende läpparne tysta och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
