Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italiens litteratur - Ugo Foscolo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 8 2 ULTIME LETTERE
Hon var, utan varje avsiktlig omsorg, klädd i en vit dräkt,
det rika, ljusa håret föll ned över hennes axlar, de gudom-
liga ögonen simmade i behag, hennes rosenarmar, hennes
fötter, hennes fingrar, då de rörde harpans strängar — allt
var skönhet och harmoni. Teresa är således betydligt mera över-
jordisk än Werthers Lotte. Tyvärr måste Jacopo på sin mors
önskan begiva sig till Padova för att där fortsätta sina
studier. Men där kunde han ej trivas. Universitetet består
— skrev han till Lorenzo — “såsom alla universitet på
jorden av högfärdiga och mot varandra fientliga professorer
samt utsvävande studenter“. Han vände därför tillbaka till
de euganeiska kullarna för att åter träffa Teresa. En afton
— det var i maj — var han ute på en vandring bland
bergen. Skymningen sänkte sig över nejden, från byn hördes
begravningsklockan och stjärnorna började tindra. Så mötte
han händelsevis Teresa och hennes lilla syster. Han bjöd
henne armen, och de vandrade tysta vid varandras sida längs
floden. Över deras huvuden lyste aftonstjärnan. O — sade
hon — tror du icke, att Petrarca ofta besökt dessa ensliga
trakter och bland nattens skuggor suckat till sin Laura?
När hon sade detta, föreföll det mig, som om hon tryckte
min hand, och hjärtat nästan stannade i bröstet på mig.
Allt är kärlek, sade jag, hela universum är blott kärlek, och
vem har väl mera än Petrarca känt detta och lärt andra
att erfara detsamma? Så satte de sig att vila under ett
mullbärsträd, och där fick han för första gången höra orden :
Jag älskar dig. “Ja, jag har kysst Teresa! I det ögon-
blicket utandades blommorna en ljuv doft, vindfläktarna
susade harmoni, strömmens sorl hördes i fjärran, och hela
naturen förskönades av månens sken, som föreföll fyllt av
gudomens oändliga ljus. Elementen och alla väsen instämde
i det jubel, som fyllde två hjärtan, rusiga av kärlek.“ Men
det var blott ett ögonblick, Teresa steg upp och yttrade:
aldrig kan jag bliva din. Så vandrade de tysta tillbaka till
hennes hem. Därmed slutar den första hälften av romanen,
och Jacopo inser nödvändigheten att resa bort.
Det var sommaren 1798. I Venedig blevo förhållandena
allt värre. Lagen betydde intet, och domstolarna förforo
fullkomligt godtyckligt. De misstänkta kastades i fängelse,
andra väcktes upp om natten, rycktes från sina hem och
drevos i landsflykt, och Jacopo började nu ett oroligt kring-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
