Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italiens litteratur - Ugo Foscolo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ULTIME LETTEHE 881
avslutar ju ock Werther. Det första brevet är skrivet några
dagar före avslutandet av freden i Campo Formio. Jacopo
befinner sig uppe i de euganeiska bergen strax bredvid
Venedig och är förtvivlad: “Vårt fädernesland är offrat, allt
är förlorat, och så framt vi få behålla livet, återstår oss
ingenting annat än att begråta våra olyckor och vår van-
ära. Jag vet, att mitt namn står på proskriptionslistan.
Men vill du, att jag för att rädda mig från förtrycket skall
anförtro mig åt förrädare? Trösta min mor. Besegrad av
hennes tårar har jag lytt henne och lämnat Venedig för att
undvika de första och våldsammaste förföljelserna.“ Sin
tröst finner han — liksom Karl Moor — i studiet av Plu-
tarkhos. Men detta är blott uppslaget. I den lilla byn,
där han befinner sig, har han gjort bekantskap med kyrko-
herden, läkaren och till sist också med en signor T***, som
på honom gjort ett sympatiskt intryck. Några dagar senare
gör han ett besök hos T***, föres in till dennes dotter, och
nu inträffar den stora händelsen i hans liv: “O, Lorenzo, jag
har sett henne, la divina fanciulla, jag råkade henne, då
hon satt och målade sitt eget porträtt. Hon steg upp och
hälsade, som om hon redan kände mig, och skickade en
tjänare att söka upp fadern.“ Vid första blicken blir han
således förälskad. Men i likhet med Lotte är Teresa, den
älskade, förlovad, med Odoardo, som skildras ungefär som
Albert i Werther. Han har alla möjliga goda egenskaper,
men han är en pedant, “han är musikalisk, spelar bra
schack, äter, läser, sover, promenerar, men allt med klockan
i hand.“ Som Jacopo sedan får veta älskar Terese honom
icke, men både av politiska och ekonomiska skäl önskar
signor T*** att få Odoardo till måg. Hans hustru hade
visserligen ställt sig på Teresas sida och satt sig mot
partiet, men detta hade blott haft till följd, att de båda
makarna separerat, och nu levde Teresas mor för sig själv
i Padova. Jacopo hade således intet att hoppas: ej blott
att han var fattig, han hade ej heller den börd, signor T***
fordrade, ty denne “skulle ej vilja gifta bort sin dotter med
någon, som saknade vore det ens en åttondels adelsskap.“
Emellertid stiger Jacopos kärlek med varje dag, och breven
till Lorenzo fyllas av beskrivningar på Teresas fullkomlig-
heter. Hon målar, hon spelar gudomligt på harpa, hon
sjunger, och hon erinrar Jacopo om en av sånggudinnorna.
Schück. Allmän litteraturhistoria. VI. 56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
