Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Lessing - Hamburgische Dramaturgie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LESSINGS TEATERKRITIK 769
mycket hovsam, upphörde den så småningom. Men märk-
värdigast var, att teatern själv understödde ett organ, som
huvudsakligen sablade ned de stycken, som uppfördes. Teatern
spelade — och måste spela — nästan uteslutande översätt-
ningar av franska stycken, ty den tyska repertoaren var,
om man undantager Lessings och Schlegels stycken, så gott
som ingen. Av de 75 dramer, som Lessing recenserar,
voro därför ej mindre än 52 franska, och de 23 tyska
voro i de flesta fall efterbildningar av dylika. Men
Lessing fattade sin uppgift så, att han skulle uppfostra
den tyska publiken, skapa en bättre smak hos den, och
genom att stryka ned den franska teatern hoppades han
att kunna bana vägen för ett nationellt tyskt drama.
Det är därför ganska karaktäristiskt, att den franska för-
fattare, som slipper lindrigast undan, är De Belloy, som
Lessing för övrigt alls ej beundrade, men vars franska
patriotism sympatiskt berörde honom.
Av De Belloy uppfördes ett stycke, Zelmire. Namnet
De Belloy — skriver Lessing — “kan ej vara någon obe-
kant, som icke alldeles är en främling i fransk litteratur.
Det är författaren till Belägringen av Calais ! Även om detta
stycke ej förtjänar det stora larm, som fransmännen gjort
därav, så länder likväl detta larm fransmännen till all heder.
Ty det visar, att de äro ett folk, som håller på sin ära,
det visar, att förfädernas bragder ännu kunna göra intryck
på dem, att de äro övertygade om skaldens betydelse och
teaterns inflytande på dygd och seder, att de icke räkna
skalden såsom en onyttig samhällsmedlem och teatern icke
till de anstalter, om vilka blott lättingar bekymra sig. Huru
långt stå vi tyskar häri ej efter fransmännen! Och det må
gärna utsägas: mot dem äro vi ännu rena barbarer, mera
barbariska än våra barbariska förfäder, för vilka en vis-
sångare var en aktad man och vilka — med all deras lik-
giltighet för konster och vetenskaper — säkerligen skulle
anse det vara en narrs fråga, om man sport dem, vilken
som var den mest nyttiga borgaren: barden eller den, som
handlade med björnhudar och bärnsten“.
Det beröm, Lessing här slösar på den ganska obetydlige De
Belloy, var således egentligen avsett att hävda det andliga arbe-
tets betydelse och att väcka tyskarnas nationella självkänsla.
För Voltaire hade han icke denna konsideration. Voltaire stod
Schilde. Allmän litteraturhistoria. V. 49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
