Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Lessing - Emilia Galotti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
EMILIA GALOTTIS BETYDELSE 751
Karaktärsteckningen är överhuvud svag. Själva huvud-
personen, Emilia, skymtar nästan endast förbi oss. Vi få
höra, att prinsen, i själva kyrkan, sökt förföra henne, men
att hon i kysk fasa störtat från honom utan att lyssna till
hans tal. Sedan möta vi henne nästan blott i dödsscenen,
och då är, såsom jag nyss påpekade, hennes uppträdande
ganska oförklarligt. Prinsen, den andra huvudpersonen, är
en mycket litet sammansatt natur, en utsvävande vällusting,
som sedan skyller allt ifrån sig på sin kammarherre. Odoardo
Galotti har väl litet mera individualitet, är en hederlig,
självständig man, mån om sin och sin familjs heder, men
även han är ganska onyanserad. Den egentlige hjälten är
därför Marinelli, och jag tror knappt, att jag misstager mig,
om jag säger, att det är Shaksperes bovar, som här fått
stå modell, särskilt Jago. Utan tvivel har Lessing bättre
än Shakspere motiverat skurkens handlingssätt. Han vill
förvärva sig prinsens ynnest, och han hatar Appiani. Men
en dylik feg och perhd lump väcker dock föga intresse, ty
hans ondska saknar varje uns av den storslagenhet, som en
Jago dock äger.
Likväl är Emilia Galotti ett ganska märkligt arbete, något
nytt i dramats historia. Stycket företer ingen likhet med
de franska tragedierna, även om Lessing här liksom i sina
andra stycken, iakttagit tidens enhet. Knappast kan man
heller kalla det ett borgerligt sorgespel, lika litet som Othello
eller Romeo och Juliet. Personerna äro icke borgare, och
inga direkt borgerliga synpunkter komma här fram. Mest
påminner det om vissa engelska renässansdramer såsom
Websters Vittoria Corrombona. Men dessa hava knappt
varit mönstret, och några inlagda komiska scener såsom i
det engelska renässansdramat förekomma här icke. I stället
är dramat byggt alldeles som Miss Sara Sampson. Det
hela återger en tragisk händelse från antiken, men i modern
förklädnad. Egendomligt nog har Emilia Galotti trots det
antika inslaget en viss romantik, som så vitt jag kan erinra
mig, ej framhållits. Händelsen spelar i det Italien, som
sedan blev romantikens, och en bland de bäst tecknade
figurerna är en italiensk bravo, Angelo, som utför överfallet
på Appiani. Även Marinelli själv erinrar smått om de
bovar, som förekomma i Victor Hugos drama. Själva for-
men är således ganska originell, och Emilia Galotti blev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
