Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Litteraturen 1750—1770 - Klopstock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
700 KLOPSTOCKS BAEDIETEN
denna apparat, som man omedelbart därefter råkar i Her-
manns Schlacht. Där möter man Walhalla, dit de tappre
efter döden samlas, samt åtskilliga mer eller mindre besyn-
nerliga gudaväsen: Wodan, Braga (!), Mana, som för mig är
okänd, och Blakullur, som är en vattengudomlighet, vilken
på åtskilliga vägar uppstått ur det svenska Blåkulla eller
Blå jungfrun samt hos Klopstock identifieras med den nyss
omtalade Herta, vars heliga vagn och vars bad besjungas.
Samlingen är således tämligen brokig, och olika kulturområden
ha här obesvärat sammanrörts. Förvirringen blir ännu mera
fullständig därigenom, att Klopstock blandar hop denna
fabricerade värld med den grekisk-romerska. Denna kombina-
tion av grekisk, keltisk och fornnordisk kultur var emeller-
tid, såsom vi sett, icke ny. Den hade gjorts redan förut av
Gray i The Bard (1757). Men där är kombinationen vida
mera konstnärlig. Det helleniska inskränker sig egentligen
blott till pindariska odeformen, men sceneriet är keltiskt,
och Gray hade nog smak att avhålla sig från alla anspel-
ningar på grekisk mytologi. Det nordiska och keltiska har
sammansmälts till en enhet. Barden har fått några drag av
en fornnordisk skald — liksom av en israelitisk profet —
men detta stöter ej ens vår tids större historiska och arkeologiska
vetande. Allt är homogent. Icke så hos Klopstock. Att
sångerna hava den grekiska odeformen, må så vara, ehuru
det sapphiska odet passar mindre än det pindariska. Men
Klopstock nöjer sig ej härmed, utan han söker — särskilt
i de lyriska partierna — att hellénisera hela denna romerska
forntid. Sceneriet förvandlas nästan från Teutoburgerskogen
till Lesbos eller Khios. Och han stannar icke ens här, ty
i dessa i Teutoburgerskogen sjungna oden blandar han på
ett rent groteskt sätt samman grekisk och fornnordisk myto-
logi. Man läse blott två strofer ur en dylik kör:
In Tuiskons Hainen gehöret ihr Wodan!
Er erkor sich auch zum Opfer in dem Thal!
Wie Schlangen zischt in dem Opfer die Flammen nicht!
Doch raucht es im Thal! es raucht von Blut!
Göttinnen Diren, Alekto, Furie!
Schwingt eure Fackeln hoch, wie ihr Beil,
Und treibt sie, Gespielen des Donners,
Vor Abarunds Richter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
