Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Rousseau - Rousseaus franska efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERNARDIN DE SAINT-PIERRE 6 1 5
form, och syftet uppgives vara att skildra tidens seder. Däri
har Laclos även lyckats. Han är en realist av hög rang,
i viss mån en förelöpare till det följande århundradets, men
något moraliskt patos har han icke, utan njuter snarare av
de sensuella skildringar — förförelsehistorier — som han
med sin verkligt eleganta penna nedskriver. Han har väl
tagit intryck av Rousseau, men i huvudsak fortsätter han
den yngre Crebillons libertinroman. Av ett olika lynne,
mindre elegant, var en på Zolas och Flauberts tid högt
skattad författare, Restif de la Bretonne, en tid typograf,
sedan arbetare och slutligen romanförfattare med en rent
oerhörd produktivitet och en tämligen vild fantasi, som redan
erinrar om romantikens. Hans mest bekanta roman, Le
Paysan perverti, skildrar ett ytterst brokigt levnadslopp, en
ung bondpojke, som råkar på villovägar, kommer på galererna,
mördar sin syster o. s. v.
Men Rousseaus egentliga lärjunge var Bernardin de Saint-
Pierre, liksom Rousseau en orolig vagabondnatur med en
mycket växlande levnadssaga. Han föddes 1737, blev först
artilleriofficer och reste under olika sysselsättningar kring i
Tyskland, Holland, Ryssland, Polen och Österrike, där han
hade åtskilliga romantiska äventyr, fick 1760 en plats på
den Frankrike tillhöriga ön Mauritius — eller som den då
kallades Ile-de-France — i den indiska oceanen öster om
Madagaskar. Efter ett par år kom han emellertid tillbaka
till Frankrike, slog sig på författarskap, gjorde bekantskap
med “filosoferna“ samt, vad som för honom blev viktigast,
med Rousseau. Han gav nu ut Etudes sur la nature, vari
han, tämligen oredigt, förfäktar Rousseaus idéer, hans senti-
mentala kristendom och hans tro på människonaturens ur-
sprungliga godhet. I den fjärde delen (1787) har han infogat
sitt mest betydande arbete, novellen Paul et Virginie, det
enda, genom vilket han fortfarande kan sägas leva. Där-
med hade han blivit en berömd författare, och under revolu-
tionen redde han sig bra, ännu bättre under Napoleon samt
avled först 1814 såsom en både ansedd och förmögen man.
Paul et Virginie spelar på den ö, Ile-de-France, i den in-
diska oceanen, där Bernardin de Saint-Pierre själv tillbringat
några år. De flesta torde väl hava läst boken, och jag
behöver här blott erinra om huvudinnehållet. Paul är son
till en bondflicka från Bretagne, vilken blivit förförd och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
