Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Rousseau - Rousseaus franska efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 1 4 MARMONTEL
ROUSSEAUS FRANSKA EFTERFÖLJARE
I Frankrike var Rousseaus inflytande närmast politiskt.
Genom hela hans författarskap går en underström av revolu-
tion. Ständigt återkommer han till de fattiges elände och
de rikes hjärtlöshet, och han har revolutionstalarens förmåga
att utforma dessa bevingade slagord, som på massan verka
starkare än de mest bindande bevis. Vi måste ha puder för
våra peruker •— utropar han — “och därför är det så många
fattiga, som sakna bröd“. Han anföll börden, ämbetsmännen,
de fattige ha alla dygder och de rike alla fel. Den franska
revolutionens alla talare hava också gått i skola hos honom,
och sin politiska visdom ha de hämtat ur Contrat Social.
Men han har även genom La nouvelle Héloïse haft be-
tydelse för den franska romanen vid århundradets slut. Från-
ser man Rousseaus insats, hade denna roman haft sin stor-
hetstid under århundradets förra del, med Le Sage, Mari-
vaux och Prévost. Vid den tid, då Rousseau framträdde,
representerades denna roman egentligen av Voltaires kvicka
conter, som dock knappt kunna räknas såsom romaner, och
av Diderots förut omtalade, föga lyckade försök. Samma
år som La nouvelle Heloïse utkommo Marmontels Contes
moraux, i vilka han sökte “måla samtidens seder“ och göra
“dygden eftersträvansvärd“. Framgången var lysande,
och under sitt liv ansågs Marmontel vara en bland Frank-
rikes mest betydande författare. Han försökte sig på alla
områden, skrev tragedier i Voltaires stil, texter till operor
och operetter, lärodikter, romaner och artiklar i Encyklopedien
samt blev efter d’Alembert Franska Akademiens sekreterare.
Men hans romaner, Bélisaire och Les Incas, höjde ej hans
anseende. Den förra, som har den bekante byzantinske
fältherren till hjälte, är tydligen skriven med Fénelons Télé-
maque som förebild och innehåller mest en samling oerhört
långdragna resonemang. En annan på sin tid berömd,
men nu bortglömd författare, Jean-Pierre Claris de Florian,
var också en av Fénelons efterföljare, och hans Numa Pom-
pilius studerades långt in på 1800-talet även i svenska
flickpensioner.
Med Rousseau kom ett nytt uppslag, och detta spåras i
Choderlos de Laclos’ 1782 utgivna Les Liaisons dangereuses.
Romanen är, liksom La nouvelle Héloïse, avfattad i brev-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
