Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den engelska litteraturen vid århundradets mitt - Roman och drama - Richardson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330 SIR CHARLES GRANDISON
den. Så är del för Lovelace och för hela familjen Harlowe.
Och vilken kristen avundas ej Clarissa en död i triumf som
hennes? Ty en sådan dygd kan blott himlen belöna.
Men starkast verkade dock Richardsons roman genom den
oerhörda sentimentaliteten. Clarissa dör, kan man säga,
under hela den sista fjärdedelen av romanen, den ena rö-
rande och uppskakande scenen följer efter den andra, och
ännu hör man nästan de samtida läsarnes och läsarinnornas
snyftningar vid studiet av Clarissas och Belfords brev.
Richardson jämför sin roman med en tragedi, och han har
otvivelaktigt rätt däri, att Clarissas öde väckte ett vida
starkare “medlidande“ än alla de tragiska hjältinnornas.
Men till sin förfäran fann den fromme boktryckaren, att
han skapat icke blott ett ideal av dygd, utan att han, mot
sin vilja, också givit sina läsarinnor ett annat: förföraren
Lovelace. Alla hade de förälskat sig i honom, bådo under
de senare delarnas tryckning om nåd för en så förledande
“gentleman“ och visade sig betydligt mindre grymma mot
honom än den sedestränga Clarissa varit. Det var ju
raka motsatsen mot vad Richardson avsett, och han beslöt
därför att skaffa, ett motgift mot den farliga bok han skrivit.
Så tillkom den lika voluminösa Sir Charles Grandison, där
han sökte teckna en hjälte, som på samma gång var för-
ledande och felfri, en fulländad gentleman, i vilken alla
kvinnor förälskide sig, med Lovelaces alla företräden, hög
börd, rikedom, skönhet o. s. v., men utan Lovelaces karak-
tärslyten, en Clarissa i manlig gestalt. Men till sin för-
våning fann han, att hans kvinnliga läsare ej delade hans
förtjusning inför denna söndagsskolehjälte, utan funno honom
ledsam och fortfarande föredrogo den demoniske Lovelace.
Detta var onekligen en missräkning för den stackars
Richardson, men han tröstade sig med den hänförelse, som
hans båda första romaner väckt. För övrigt hade han nu
nått slutet av sin författarbana. Då Sir Charles Grandi-
son kom ut, var Richardson redan sextiofyra år, och i själva
verket hade han nu sagt allt, vad han haft att säga. Och
han kunde vara stolt över sin insats. Ty utom den be-
tydelse, som alltid tillkommer Clarissas författare, hade han
ock en annan: att hava givit väckelsen till en stor och rik
engelsk romandiktning, mera vidsynt, mindre bornerad än
hans egen. Denna hade vuxit upp ur puritanismens mark.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
