Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Voltaire och Montesquieu - Voltaire som epiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VOLTAIRES KOMEDIER 275
i samband med dramat i allmänhet under århundradets
senare del.
Hans komedier — och han skrev ganska många dylika —
har jag däremot förbigått, då jag redogjorde för komediens
utveckling, och jag gjorde det av det enkla skälet, att
dessa komedier ingen betydelse haft för diktartens utveckling.
Ingen av dem innehåller något nytt uppslag, något ut-
vecklingsmoment, utan äro ganska medelmåttiga produkter,
som ansluta sig än till den ena, än till den andra stilen,
även den larmoyanta, när den kom på modet, och det före-
faller — såsom man sagt — som om Voltaire, som själv
hade så mycken esprit, icke velat avstå någon åt de figurer,
som uppträda i hans lustspel. Men i själva verket kunde
han varken i sina tragedier eller i sina romaner teckna
människor, och komedien, som dock fordrar en starkare
realism, låg ej för hans begåvning.
Detsamma kan också sägas om hans stora epos La Ligue
eller — som det sedan kallades — La Henriade. Ett epos
som Iliaden, Chanson de Roland och Nibelungenlied kan blott
uppstå under en naiv, primitiv tidsålder. Men ingenting
kunde ligga Voltaire mera fjärran än en dylik tids upp-
fattningssätt. Hans ideal var därför den civiliserade kopian
av detta epos, och Henriaden är också blott en imitation av
Eneiden och Gerusalemme liberata med en tillsats av upp-
lysningens idéer och så till vida en patriotisk dikt, att han
valt ett ämne ur Frankrikes historia. Men förebilderna träda
över allt fram. Liksom handlingen hos Tasso — efter ho-
meriskt mönster — rör sig kring Jerusalems belägring, rör
den sig här om belägringen av Paris under Henrik III:s tid.
Från lägret utanför staden skickar konungen sin vapenbroder
Henrik av Navarra till drottning Elisabeth av England för
att anhålla om hennes hjälp, och underhandlaren får därvid
tillfälle att för drottningen giva en längre skildring av kri-
gets tidigare skeden — alldeles som Eneas för drottning
Dido förtäljer om Trojas undergång. Under tiden har det
emellertid gått illa för belägringshären, och först då Henrik
återvänt och ingriper, vänder sig krigslyckan — åter ett
lån från Tasso. Till ligans försvar uppträder då ett allego-
riskt väsen, la Discorde, och här hava vi kommit till det
gudamaskineri, idel allegorier, som en upplysningsfilosof an-
såg sig kunna använda i stället för den antika eller kristna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
