Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Komedien - Nivelle de la Chaussée
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LA COMÉDIE LARMOYANTE 2 1 9
ett försvar för denna nya stil. Den verkligt bildade pu-
bliken — säger Bon-Sens — har ledsnat vid “ces ris con-
tagieux“, som framkallats av “des pièces les plus folles“.
Med Bon-Sens instämmer l’Homme sensé. På teatern —
säger denne — älskar jag visserligen att roa mig, men
ännu mer att bliva uppbyggd. Likaså fördömer han karak-
tärskomedien. Man måste måla människorna sådana de äro:
“un ridicule outré fait rire, et cepandant ne corrige per-
sonne“. Men trots detta försvar för den nya komedien är
man snarast böjd att giva Dårskapen rätt, då hon profeterar,
att teatern med dessa teorier kommer att förvandlas till ett
“Tråkighetens tempel“.
Emellertid hade ett stridsämne kastats ut, och det upp-
stod också en livlig diskussion om det berättigade i upp-
hävandet av skillnaden mellan tragedi och komedi. Les
anciens åberopade antikens auktoritet, men les modernes,
till vilka Nivelle de la Chaussée hörde, förklarade sig ej
bundna av denna och höllo före, att den nya komedien var
ett sant uttryck för samtidens seder och uppfattningssätt.
Med något större litteraturhistoriska kunskaper hade de
kunnat påvisa, att Aristoteles’ poetik i detta fall icke kunde
åberopas såsom uttryck för hela antikens smak, ty Aristoteles
kände ännu blott Aristophanes’ fantastiska, burleska lustspel.
Flera nyattiska komedier — t. ex. Hekyra — stå i verklig-
heten Nivelle de la Chaussées s. k. lustspel ganska nära;
satyrspelet hade åtminstone en fläkt av komik, och i trage-
dier som Alkestis och lon hade Euripides mycket närmat
sig detta allvarliga lustspel. Varken Spaniens eller Eng-
lands renässansdrama hade erkänt den boskillnad, som Ari-
stoteles gjort mellan tragedi och komedi, och t. o. m. Molière
hade, såsom vi minnas, sökt att genombryta de hävdvunna
skrankorna. Nivelle de la Chaussée hade således mycket
illustra föregångare, och teorien var, om än icke i den form
han gav den, riktig. Det fanns såsom Petit de Julleville
påpekat, två olika sätt att sammansmälta tragedi och komedi.
Det ena var att i samma drama blanda patetiska och ko-
miska element — den utväg, som valts av Shakspere, Lope
de Vega samt Englands och Spaniens alla renässansdrama-
tiker. Men detta stred allt för mycket mot den franska
klassicitetens traditioner, och fransmännen valde därför i
stället den andra utvägen: att från tragedien låna den pa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
