Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Romanen - Marivaux
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164 LE PAYSAN PARVENU
sina tårar. Detta grep Madame de Miran, som började
snyfta såsom han och icke visste, vad hon skulle säga. Vi
tego alla tre, och man hörde blott våra suckar“. Men
detta är ju redan den fullt utbildade 1700-tals sentimen-
taliteten.
En härmed sammanhängande anmärkning mot Vie de Mari-
anne framställer sig osökt. Undantager man Climal äro nästan
alla huvudpersonerna ytterst “ädla“, och någon trogen sede-
målning kan denna endast några få år efter la regence
skrivna roman näppeligen vara. Av det liv. som möter oss
t. ex. i Turcaret, finnes här knappt ett spår. Ej ens Val-
ville gör något försök att förföra den hjälplösa Marianne,
och på en dylik dygd år 1731 har man litet svårt att tro.
Här har således Marivaux’ realism icke gjort sig gällande,
och snarare slår det oss här till mötes en fläkt från Le
grand Cyrus. Men att bristen ej berodde på någon oför-
måga att teckna verkligheten visade Marivaux genom sin
1735 utgivna roman Le Paysan parvenu, som tyvärr lika-
ledes blev ofullbordad; den avbröts nämligen med den femte
delen, och de tre följande, som utkommo 1744, äro skrivna
av andra.
Le Paysan Parvenu rör sig inom en lägre sfär än Mari-
anne och håller sig företrädesvis inom småborgarklassen,
men ger då och då inblickar i finansvärldens och den högre
societetens moral. Hjälten är ock av ett betydligt grövre
material än Marianne — en ung bondpojke från Champagne,
som kommer till Paris och där gör sin lycka, huvudsakligen
tack vare sitt vackra utseende, men också genom sin natur-
liga begåvning och sin fördomsfrihet, då det gäller att slå
sig fram. Romanen har liksom den föregående formen av
en självbiografi, och Marivaux har här använt samma metod
som i Marianne. Jacob — det är hjältens namn — ned-
skriver på äldre dagar sina minnen, och vi få därigenom
den äldre Jacob såsom kritiker över den yngre. Samma
form hade ju för övrigt även Gil Blas haft, — likaså Defoes
romaner — men där hade den knappt utnyttjats till någon
psykologisk kritik.
Innehållet är i korthet följande.
Jacobs far är arrendator på ett gods, som äges av en
rik finansman i Paris. Då Jacob kommer dit med en vin-
fora, fäster sig frun i huset vid hans vackra utseende och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
